Torsdag 18 november 2010

Nu har jag varit lite dålig med uppdateringen igen, -slår mig själv på fingrarna-...
Men det är ju så att har man inget att skriva eller heller någon lust att skriva finns det ju ingen anledning att sitta här och stirra på ett tomt "Nytt inlägg" utan att få ner några ord.
Visserligen kanske det inte blir mer intressanta inlägg när jag väl har lust att skriva, antagligen intresserar min gravidvardag inte er så mycket men det skiter jag i ;P
I tisdags började vi gå på Föräldragrupp i Varberga (står fortfarande skriven på Varberga VC eftersom vi inte ville byta barnmorska mitt i graviditeten) och det kommer säkert bli intressant. I tisdags var det mest lära känna varann, berätta om sig själv och olika värderingar. Nu på tisdag ska vi prata om förlossningen och smärtlindring under förlossning och det är ju mer spännande än det vi gjorde i tisdags, iallafall enligt min mening.
Jag  vet ju hur en förlossning kan gå till eftersom jag varit med på en förlossning för snart 4 år sedan men jag kan behöva uppdateras och friska upp minnet lite.
Det börjar bli mer påtagligt och verkligt nu när vi börjat "utbildningen" och tiden som är kvar tills vår snuttelina kommer ut är inte så avskräckande lång längre.
Gick in i vecka 27 igår och det är 14 veckor kvar tills jag gått 40 hela veckor. Det kommer nog gå fortare än jag tror, speciellt när julafton är förbi.
Enligt sidor på internet är jag i sjunde graviditetsmånaden och har bara ca. 2 veckor kvar till den åttonde. Man går ju gravid i 10 graviditetsmånader och 9 kalendermånader + 1 vecka. Innan jag blev "på smällen" varken fattade eller brydde jag mig särskilt mycket om det här men som gravid kollar man upp allt och läser allt som finns att läsa om bebisar och graviditeter.

Folk omkring mig tycker jag blir större för varje gång dom ser mig, även om det bara gått några dagar men jag ser ingen skillnad längre... tycker inte alls att jag växer något, magen känns lika stor nu som den gjorde för 4 veckor sedan. Men det kan ju bero på att jag ser magen varje dag och inte lägger märke till några skillnader alls.
Skulle det vara så att jag har rätt och inte har växt något så får jag ju reda på det hos BM, Ronja rör iallafall på sig därinne så fort jag sitter still och det håller mig lugn.
Hon har iallafall blivit starkare på sistone, sparkarna är kraftigare och det verkar som det börjar bli trångt i magen eftersom det buktar så fort hon rör sig därinne. Man ser hur hon sträcker på sig och huvudet trycks mot magen, skithäftigt är det och jag kommer nog sakna det enormt mycket när hon väl är ute.

Har blivit fortsatt sjukskriven till 31/12 och fått diagnosen foglossning. Eftersom min chef inte kan ge mig andra arbetsuppgifter kommer jag alltså gå hemma fram till förlossningen, i slutet av december kan det eventuellt bli så att jag går över till havandeskapspenning istället för sjukskrivning, det beror på vad FK tycker.

Gud vad mysigt det är med vinter, snön får gärna komma nu och stanna för min del, jag klagar inte :)

Om ett par timmar kommer Jakobssons Möbler och byter ut vår säng mot en ny, det är något fel på undersängarna som gör att hela sängen svajar och man riskerar att åka i golvet så fort man rör sig och det knarrar och knakar i hela huset när man vänder sig om. Får hoppas dom byggt dom här sängarna rätt nu och att vi slipper ringa dit igen och klaga.

Min graviditetsberäknare idag: 

•  Ditt förlossningsdatum är beräknat till: 23-Feb-2011
•  Du är gravid i vecka 26+1 (läs mer).
•  Bebisen väger c:a 989 gram. *
•  Bebisen är c:a 36 cm från hjässa till fot. *
•  Du har klarat av 65% av graviditeten.
•  Du har 96 dagar till förlossningen.

Hon väger nästan 1kg nu, helt sjukt att hon blivit så stor redan. Men det är ju som sagt inte alltför lång tid kvar så det är ju inte så konstigt antar jag :)

Nu ska jag baka bröd tror jag, vi hörs!
Ciao!

Lördag 30 oktober 2010

Lördag i Oxhagen. Jag ligger i ena änden av soffan med ett glas julmust på bordet och laptopen i knät. I andra änden sitter Reine och dricker folköl. På TV visas en fotbollsmatch som tydligen är jätteintressant eftersom vi har spelat på Stryktipset och Arsenal måste vinna för att vi ska vinna något alls.
I magen har jag en överpigg bebis som har sparkat och skuttat runt därinne i 2 timmar nu. Finns ingen mysigare känsla än när hon lever loppan därinne, skulle kunna ligga här resten av kvällen och bara titta på magen när det buktar här och där i huden.
Igårkväll plockade jag bort staven ur navelpiercingen eftersom huden börjar bli väldigt spänd runt naveln och jag vill inte gärna att skinnet ska spricka :P

Var hos barnmorskan i torsdags på kontroll och allt såg bra ut, har tydligen bra järndepåer och kommer förmodligen inte behöva äta järntillskott under graviditeten. Blodsockret var inte heller högt och blodtrycket var lågt och bra. Vi fick lyssna på Ronjas hjärta och först hördes bara sparkarna i apparaten, sen lät det som det var trafik inne i magen och det var tydligen blodet i navelsträngen man hörde. När BM hittade Ronja och hennes hjärta började jag gapskratta eftersom jag tyckte det lät så roligt, som en galopperande häst. Försökte låta bli att skratta men apparaten kittlades på magen också så det var inte det lättaste att hålla sig för skratt. Men det var härligt att höra hennes hjärta, som lät friskt och bra. Hennes puls låg på 145 och det var tydligen bra, jag har ju ingen aning men enligt barnmorskan är det bra.

Nu börjar jag verkligen längta superdupermycket efter vår lilla dotter, jag vill vakna imorgon och upptäcka att det är februari. Jag vill att dagen då förlossningen äntligen sätter igång ska komma nu nu nu. Jag längtar ihjäl mig efter att få se vårt barn för första gången, känna hennes hud mot min och få överösa henne med pussar. Jag älskar det lilla livet som bor i min mage och vill att hon ska vara klar att flytta ut nu. Tiden går ju ganska fort men den kunde faktiskt få gå ännu fortare.
Visserligen vill jag ju inte missa julen, november kan vi hoppa över så det blir december direkt. När jul och nyår är över tycker jag att vi kan skippa januari och gå direkt till mitten av februari.

Jag ser faktiskt fram emot förlossningen, jag är inte så jävla dum att jag inte fattar att det gör sjukt ont att föda barn men det skrämmer inte mig. Jag bryr mig inte om att det gör ont, jag tycker att det är en del av hela resan att sista etappen är smärtsam. Jag tycker att vårt barn är värt den smärtan om det nu måste vara så.
Min skräck är att det ska bli kejsarsnitt. Jag vill svettas och kämpa mig igenom en naturlig förlossning och känna stoltheten efteråt att jag har klarat en enorm uppgift. Jag hoppas verkligen att Ronja inte bestämmer sig för att hon tänker komma ut med rumpan först, jag hoppas hon ställer upp för mig genom att ligga med huvudet neråt när det är dags. Självklart kommer jag ju inte ha något val om ett kejsarsnitt blir aktuellt, vi får ju vårt barn hur hon än föds men jag hoppas att jag får föda som vanligt.
Jag kanske verkar störd som vill ha ont och inte hellre vill göra kejsarsnitt för att slippa smärtan, men det är så jag vill ha det. Jag har hellre extremt ont och får göra jobbet på egen hand än att någon annan gör jobbet åt mig.

En nyvaken Rebecka i v.24.
(Haha, ser ut som jag inte rakat mig under armarna, men det har jag faktiskt)

Måste få säga att det är otroligt skönt att skippa sminket. Har inte sminkat mig sedan mitten av juli och det är så bekvämt att slippa kladda med foundation och massa annat skit i ansiktet. Man sparar ju en hel del pengar också, vilket inte är helt fel heller ;)
Nej, nu ska jag sluta spotta ut ord och istället göra något annat passivt.
Ha en trevlig lördagkväll, det ska jag ha med min lilla familj.
Ciao! 

Tisdag 26 oktober 2010

Nu har vi snart bott en månad i Oxhagen, trivs jättebra i lägenheten hittills :)
Katterna verkar också ha gjort sig hemmastadda och har sina egna platser och rutiner här.
Det enda jobbiga med katterna är honkatten som varje morgon står och skriker, river och piper utanför vår sovrumsdörr för att hon vill ha mjukismat.
Vi har bestämt att kissarna har nog med utrymme och att dom därför inte behöver ha tillgång till vårt sovrum på nätterna. Lika bra att vänja dom vid det direkt eftersom det snart kommer en bebis som ska sova därinne och inte bör utsättas för alldeles för mycket katthår.

Sedan vi flyttade in här har jag varje kväll legat och gosat med Ronja-magen och känt på sparkarna. Det har blivit en rutin och jag har lärt mig exakt hur jag ska göra för att få fart på henne därinne på kvällarna.
Hon vrider och vänder sig därinne och sparkar hejvilt som en galning och det är så otroligt mysigt att känna närvaron och rörelserna från henne.

Igårkväll var inte olik någon annan kväll, tills jag skulle umgås lite med Ronja.
Plötsligt kom jag på att jag inte märkt av henne något alls under dagen och tänkte att nu är det slutsovet på en stund för nu vill mamma prata lite.
Jag klappade och strök med händerna över magen precis som vanligt, det brukar få henne att röra på sig.
Men ingenting hände.
Jag buffade lite löst på magen, utan resultat. Började bli orolig eftersom jag är van vid att hon alltid har en spark på lager åt mig på kvällarna, men nu kom det inget alls.
Sa åt Reine att lägga handen på magen och försöka känna efter om det rörde sig, själv skakade jag om händerna att jag inte hade känt nåt ändå.
Han höll på en stund utan att jag kände minsta rörelsen inne i magen, vilket resulterade i frossbrytningar hos mig. Jag sa åt honom att jag inte känt av henne något alls under dagen och att om vi inte får nåt tecken snart måste vi ringa sjukhuset eller åka in till akuten.
Kunde inte andas och ryggen var spänd som en båge på mig av oro, fick resa mig upp och gå omkring litegrann för att försöka slappna av. La mig igen och fortsatte buffa på magen, som kändes konstig och orörlig. Trots att jag försökte låta bli började jag hyperventilera och skaka okontrollerat. Reine frågade om vi skulle åka till sjukhuset men jag sa att vi ger henne en stund till på sig. Han tyckte han kände rörelser ibland men jag kände ingenting inuti magen.
"Det här händer inte, det här händer inte!" tänkte jag hela tiden. Det kunde inte vara sant att det hade hänt något. Började prata med henne och sa åt henne att sluta busa med mamma, det var inte roligt längre.
Efter kanske en timmes väntan och buffande anade jag en liiten liiten rörelse inne i magen och försökte slappna av för att känna efter. Började prata om något annat med Reine och han försökte muntra upp mig så jag skulle börja skratta och slappna av i kroppen. När jag under några sekunder lyckades andas normalt och vara någorlunda avslappnad i musklerna kom en ordentlig kick inifrån magen och jag var nära att börja tjuta av lycka och lättnad. Det gick bättre och bättre att slappna av och då kände jag normala rörelser inifrån magen och vår dotter verkade måttligt irriterad på vårt buffande och krånglande. Hon vred och vände på sig så hela magen böljade upp och ner, fick några rejäla sparkar och slag från henne och jag kunde äntligen andas ut.
Det var nog den värsta upplevelsen jag haft, vad jag kan minnas. Jag trodde att det värsta tänkbara hade hänt och lättnaden att känna normala tecken var så stor att jag tvärslocknade ganska snart efteråt.

Det var väl antagligen pga att jag spände mig så mycket som jag inte kände några rörelser, bebisar känner väl av att mamman är stressad och spänd. Totalt överparanoid var jag förmodligen men det är kanske inte så konstigt, jag älskar det lilla livet jag har i min mage och bara tanken att något hade hänt henne var totalt överrumplande. Jag tror inte jag är ensam om att ha känt den där skräcken som blivande mamma och jag är vädligt glad att det bara var en tillfällighet att hon inte ville reagera igårkväll.
När jag vaknade imorse kändes allt normalt och det rörde sig inne i magen precis som vanligt.
Jag har en jäkla värk i varenda muskel i ryggen och magen tack vare att jag spände mig så mycket igår men det skiter jag i, Ronja rör sig som vanligt därinne och jag behöver nog inte oroa mig för henne.

Vi ska till barnmorskan på torsdag och då ska jag berätta för henne om igårkväll och hon kommer antagligen säga att det är helt normalt. Sen ska vi lyssna på hjärtljuden för första gången, mäta magen och ta lite prover. Skulle något verka minsta onormalt får vi ju komma på ett UL för att kontrollera att allt är som det ska.
v.20  v.21  v.23
Igårkväll upptäckte jag att jag tydligen inte skulle få stanna på ursprungsvikten hela graviditeten utan att nu börjar det hända grejer även med vikten. Men det är ju inte så konstigt att man gått upp ca. 1,5 kg när man är i v. 24 om två dagar. Jag ska vara glad som inte gått upp en massa redan och kan bara hoppas att det inte bara säger pang och drar iväg uppåt sista veckorna. Vill inte gärna spricka över hela huden sista tiden och se ut som en randig ballong :P

Nu ska jag ta på mig lite anständiga kläder för Reines mamma kommer på besök idag och tro det eller ej men det är första gången jag träffar Ronjas blivande farmor. Gissa om jag är nervös? ;P

Vi hörs,
Ciao!

Tisdag 28 september 2010

Jag vill nog aldrig mer flytta. Vi har inte ens flyttat än och jag är sedan länge redan väldigt less på skiten. Inte gör det saken bättre att jag har pajat ryggen totalt på jobbet och är sjukskriven tillsvidare, man packar/lyfter/städar inte lättare tack vare det. Jag tackar min kära mamma som kom hit efter jobbet idag och hjälpte mig med packning och fönsterputsning, jag vet inte hur jag skulle klarat allt ensam. Reine har ju en egen lägenhet att packa ner och städa, så han har ju fullt upp med sitt och kan inte hjälpa mig med allt jag behöver hjälp med.
En ljusglimt i mörkret är ju att vi får nyckeln redan imorgon och kan köra dit lite kartonger och säckar med kläder, det kommer underlätta flyttstädningen avsevärt att få lite tomma ytor.
Vi har kommit överens med dom gamla hyresgästerna att vi skippar städbesiktningen i lägenheten så vi kan få nyckeln tidigare, eftersom ÖBO inte hade tid med besiktningen förrän på torsdag 11.30. Jag behöver verkligen mer plats i lägenheten annars kommer jag aldrig lyckas städa så det blir godkänt.

Allt kommer bli bra, det är inte många dagar kvar och även om det kommer vara stressigt, körigt och jobbigt så kommer det vara över på fredag kväll och vi kommer kunna andas ut. Det ordnar sig alltid, jag behöver ju inte vara med och bära något, jag ska vara kvar här och städa medan mamma, Kenth och Reine håller på och bär upp allt till nya lägenheten. Det är inget att stressa upp sig för, vi klarar detta och det måste jag försöka intala mig själv nu.

Imorgon går jag in i vecka 20 och är alltså halvvägs igenom graviditeten, om jag nu inte går 2 veckor över tiden. Isåfall blir Ronja ett marsbarn, precis som sin mor, men inte Vädur som mor sin utan hon blir en Fisk hur hon än väljer att göra. Men jag hoppas hon känner sig färdig inne i magen i rätt tid och tittar ut i februari, gärna några dagar innan hon är beräknad.

Nej nu ska jag försöka sova, är för ovanlighetens skull väldigt trött och kanske slipper ligga vaken halva natten inatt. Man kan alltid hoppas :)
Godnatt,
Ciao!

Söndag 26 september 2010

Idag har vi varit på Kopparsbergsmarknaden och gjort av med pengar, eller jag har gjort av med pengar eftersom Reine stannade hemma för att sova inför jobbnatten. Köpte en handgjord toapappershållare, Vitlökskorv, Sour Cream Onion-krydda och sedan betalade morfar en jättesöt rosa/vit-randig klänning till Ronja, det första och enda bebisplagg vi köpt hittills.
Vitlökskorven framkallade tyvärr min första halsbränna under graviditeten och för en stund sedan fick jag springa och spy..... så jag lär nog inte kunna äta den korven igen, men det är tur att Reine finns och kan äta upp all mat jag inte vill ha ;) Tänka sig att karlar kunde vara bra att ha till något :P

Nu är det inte många dagar kvar till flytten, närmare bestämt 4 dagar tills vi får bosätta oss i vår första gemensamma lägenhet. Det kommer bli stor skillnad att flytta från en etta på 45kvm till en trea på 87,4kvm. Inte minst att storleken skiljer med över 40kvm utan även att vi får fler rum att vistas i.
Katterna kommer troligen trivas väldigt mycket i nya hemmet, det kan inte vara roligt att vara två katter som delar på 45kvm tillsammans med två människor.
Den inglasade balkongen kommer förmodligen vara till stor glädje för våra små håriga älsklingar, jag och Reine kommer iallafall ha stor glädje av den eftersom vi inte haft någon balkong nu i våra lägenheter.
Om vi bara kunde bli färdiga med packningen och städningen så man kunde andas ut och blicka framåt, då skulle jag vara nöjd.
Vi kommer troligen få nyckeln ett par dagar tidigare och det underlättar mycket för oss, då har vi möjlighet att köra dit lite kartonger nu dagarna innan själva möbelflytten. Det kommer göra städningen enormt mycket enklare om inte annat.
Det ska bli skönt när allt detta är över om en vecka, då har vi bott där i två dagar vid det här laget och hunnit lägga flyttstressen bakom oss.

På fredag vid 16-tiden kommer Jakobssons möbler och levererar-bär upp-monterar vår nya säng och soffa också. Gud så skönt det ska bli för min rygg med en ny säng, min gamla madrass sjunger verkligen på sista versen vid det här laget. Så får vi en stor soffa också, med två divaner så det slipper bli slagsmål om vem som ska sitta var :)

Efter att ha gått ner omkring 2,5 kg sedan början av graviditeten upptäckte jag förut att jag gått upp i vikt. Så nu är jag nästan tillbaka på den vikten jag började på i mitten av juni. Det känns inte så hemskt, jag ska ju vara glad som inte gått upp i vikt hela tiden utan började med att gå ner flera kilo först. Enligt dom flesta sidorna på intenet skulle min viktuppgång ligga på mellan 4,5-7 kg vid det här laget och det stämmer inte in på mig utan jag ligger fortfarande 0,3 kg under utgångsvikten.
Så jag klagar inte, jag bara inser att nu får jag börja tänka mer på vad jag äter och sedan får jag hoppas på att jag inte är en av dom som lyckas gå upp typ 30kg under graviditeten :) Gör jag det så lär jag ju se ut som en zebra över hela kroppen tack vare alla bristningar som kommer uppstå då.

Nu tycker jag att Ronja får börja sparka lite tydligare snart, hon gör mig orolig som inte gör sig påmind så mycket som jag önskade att hon gjorde. Men det kommer förhoppningsvis snart, går ju in i vecka 20 på onsdag så snart kanske Reine kan få känna när Ronja sparkar därinne i magen :)
 v.18
Nej, nu blir det fanimej snart sängen... har under skrivandet av det här inlägget fått springa in på toa två gånger och spytt av halsbrännan (eller vad det nu är jag spyr av) och om jag lägger mig kanske jag slipper springa dit en gång till.

Vi hörs,
Ciao!

Torsdag 16 september 2010

Igår inföll dagen vi väntat på länge nu, vi fick äntligen göra vårt RutinUltraljud. Jag gick runt på helspänn hela dagen och kunde inte samla tankarna om något annat än just det faktum att om några timmar får vi äntligen se vad som finns därinne i magen.
När vi satt i väntrummet och väntade på att få komma in till undersökningen var jag så nervös att jag nästan skakade.
Trodde helt ärligt att jag skulle kissa ner mig när en kort, lite äldre barnmorska ropade upp mitt namn (10 min försent).
Tyckte vid första ögonkastet att hon såg väldigt barsk och inte särskilt trevlig ut, men jag hade fel. Hon var väldigt bra och mysig, när vi väl var därinne och jag låg uppe på sängen med uppknäppta byxor och hon fick mig att slappna av.
Självklart kläckte jag ur mig; det kanske inte ligger nåt därinne, jag har säkert inbillat mig allt...
Men icke-sa-nicke, när hon kört runt över min mage med ultraljudsmanicken i några sekunder kunde vi skymta ett huvud i villervallan på skärmen som satt på väggen.
Trodde mitt hjärta skulle stanna och fick självklart tårar i ögonen. Mina farhågor (eller inte så att jag var rädd för det men misstänkte nästan) att det skulle ligga två foster därinne var heller inte korrekta.
"Det är ett foster i livmodern" sa hon.
Okej, tänkte jag. Men hur många armar och ben har fostret då? Febrilt sökte jag med ögonen, alltmedan hon lokaliserade vår bebis därinne, efter tecken på att allt är som det ska.
"Här har vi huvudet, där har vi fostrets mage och den mörka fläcken som pulserar är fostrets hjärta."
En av alla stenar föll från mina axlar, okej hjärtat slår, bra.
"Här har vi en arm, fostret ligger med benen uppdragna mot magen, här har vi ett lår, ett smalben och en liten fot. Här har vi andra benet och foten. Där ser ni andra armen, vid ansiktet och handen har vi där. Där ser vi en skymt av ryggraden också"
Okej, ännu ett par stenar föll från axlarna. "Ser ut som den vinkar till oss" sa jag.
"Ja, det ser nästan ut som det. Munnen är öppen och ser ut att sitta där den ska." sa barnmorskan.
Sedan pekade hon ut ögonhålorna, näsan, magsäcken och andra organ och delar som hon kunde se satt på rätt plats.
"Vad jag kan se ser allt fullt normalt ut"
TACK GODE GUD!
Sedan mätte hon bredden på fostrets huvud och längden på lårbenet för att få fram rätt ålder på bebisen. Hon zoomade även in hjärtat för att kontrollera det och det slog starkt och friskt i rusande fart. "Hjärtat ser bra ut"
"Hmm, kan man se vilket kön den har? Jag har haft känslan av att det är en pojke i stort sett hela tiden" sa jag.
"Jaså, ni vill veta det? Ja, då ska jag byta färg på bilden så ska vi se om vi kan få fram något svar"
Hon fick mickla runt en bra stund för få in en bra vinkel, barnet ville inte samarbeta utan sprattlade runt och sparkade hejvilt hela tiden.
Sen fick jag syn på något som, låter lite knäppt, men liknade ett litet litet vitt korvbröd och förstod genast att jag haft fel hela tiden. Pojkars könsorgan ser inte ut som korvbröd, dom har inga blygdläppar. Efter en stund sa hon
"Nej, jag tror bestämt att det är en liten flicka i din mage." Sedan pekade hon på det jag sett för längesen och konstaterade att hon varken kan se någon snopp eller pung, utan att det enda hon kan se är något som liknar blygdläppar.
Sedan pekade hon ut navelsträngen och konstaterade att moderkakan är placerad i livmoderväggen ut mot min rygg.

Jag ville ligga kvar där i all evighet och bara njuta av det faktum att det lilla livet vi kunde se på bildskärmen var det barn jag nästan tvivlat på låg i min mage, det var ingen inbillning utan det fanns verkligen en person därinne. En liten Ronja, enligt vad vi kunde se.

Jag fick torka bort kladdet hon smetat in min mage med medan hon räknade ut det exakta BF-datumet med hjälp av måtten hon tagit.
Vi har ju haft 10 februari som prel.datum och fick istället 23 februari som det korrekta BF-datumet.
Lite trist att bli tillbakaflyttad 13 dagar och alltså nästan två gravidveckor men vi fick ju stanna i februari och det kunde ju varit värre, det kunde ju ha varit tomt därinne eller fel antal kroppsdelar.
Så istället för att vara i v. 18+5 var jag alltså i v. 16+6.

Vi fick med oss två UL-bilder och sedan åkte vi hem till mina föräldrar.
Vi bad dom gissa vad dom trodde att vi väntade och dom sa som vanligt; en pojke.
"Det var bara Reine som hade rätt, det blev tydligen en liten Ronja"
Så blev vi bjudna på kaffe och mamma ville titta på dom inte alltför tydliga bilderna och jag tror att hon just då verkligen insåg att hon faktiskt ska bli mormor på riktigt. Mormor till en liten Ronja (eller med liiten risk en pojke med väldigt litet könsorgan, haha) och jag tror hon blev lite rörd :)
Och sedan kom vi ju på att om det nu verkligen är en liten flicka så har vi ju två kartonger med flickbebiskläder nere i mammas källare, mina gamla bebiskläder :)

Runt 19-tiden åkte vi hem och var bara lyckliga. Tittade på "Vem vet mest?" och sa upprepade gånger till varann
"Vi ska få en Ronja i februari!".

När vi sedan skulle sova bröt jag ihop.
Helt från ingenstans började jag plötsligt gråta, helt otröstligt och hjärtskärande.
Reine blev helt förstörd och frågade varför jag var ledsen "vill du inte ha vår bebis?"
"Jooo, självklart! Mer än något annat vill jag ha vårt barn, jag vet inte varför jag gråter."
Jag tror helt enkelt att allt kom över mig på en gång. Oron över att det skulle vara något fel på vårt barn släppte, insikten att vi faktiskt på riktigt ska få ett barn överväldigade mig och rädslan att jag inte skulle hålla måttet som mamma blev outhärdlig. Det var en ren känslostorm som brakade loss i mig och jag både skrattade och grät omvartannat i nästan en timme.
Jag antar väl att det är helt normalt att någon gång under graviditeten ifrågasätta om man verkligen kommer klara av ansvaret för ett barn, om man kommer bli en bra mamma och om man verkligen är mogen att bli förälder.
Jag har skonats väldigt mycket från humörsvängningar hittills under graviditeten och därför kom väl alla känslor över mig på en och samma gång.
Reine tröstade mig och sa "Jag skulle aldrig någonsin vilja ha någon annan mamma till mitt barn och jag kan inte tänka mig någon som skulle passa bättre som mamma än du."
Okej, överdrift från hans sida kanske men han fick mig iallafall att tänka efter och inse att jag kommer klara av det.
Jag är ingen perfekt människa, vem som nu är det, men jag är ansvarstagande och omtänksam mot dom jag tycker om. Och inte minst så älskar jag det lilla barnet som ligger i min mage med sån kraft att det slår ut alla känslor jag någonsin haft för en annan människa, inklusive Reine och min mamma.
Det är mitt barn och jag tänker göra allt jag kan för att det ska få växa upp till en lycklig människa med en bra uppväxt att se tillbaka till.
Jag måste sluta tvivla på mig själv!

Idag känns allt mycket lättare, jag kunde säga godmorgon till lilla Ronja utan att känna tyngden av dåligt samvete eller rädsla inför framtiden.
Allt är bra och allt kommer fortsätta vara bra, så enkelt är det.
 Lilla Ronja, mitt hjärta slår redan hårdast för dig! ♥
Nu blev det ett väldigt långt inlägg, men har man mycket att säga så har man :)
Ciao!

Lördag 14 augusti 2010

Nu har jag legat och vridit och vänt på mig i sängen över en timme utan att lyckas somna om, helt meningslöst att ens försöka... Jag är jättetrött i ögonen, det känns som jag har 10 liter sand i dom men jag kan fortfarande inte somna om. Så jag fick ge mig och gå upp medan Reine som vanligt kan ligga kvar och sova, precis som på vardagmorgnarna... orättvist är vad det är och ja, just nu är jag bitter :P

När jag var på Willy:s igår kom jag ihåg en sak; jag brukade ju färga håret förut, är typ 2,5 månad sedan sist.. man kanske skulle köpa en hårfärgning?
Sagt och gjort, den sorten och nyansen jag brukar köpa fanns inte så jag fick ta en annan sort.
Efter att ha läst igenom hela bruksanvisningen och alla varningstexter och säkerhetsföreskrifter hade jag inte hittat en enda punkt om att man inte ska använda den produkten om man är gravid.
Har heller aldrig läst nånstans på nätet att det skulle vara farligt att färga håret med bebis i magen, så det tog jag som ett gott tecken.
Tror det var den första hårfärgningsprodukten jag nånsin använt som faktiskt luktade otroligt gott, luktade nåt sorts frukt-te eller något liknande. Fint blev det också, om jag får säga det själv.
Känns skönt att ha ägnat liite engergi och intresse åt utseendet efter att inte ha använt smink på över en månad.
Fråga inte varför jag inte sminkat mig på så länge, det vet jag inte själv... antagligen så bryr jag mig inte längre eller så är det rädslan att min hy ska bli totalförstörd pga gravidhormoner och fet foundation.

Om ungefär 3 timmar ska vi åka ut till stugan, jag och Reine. Vi håller på att renovera hans köksbord som hade den mest gräsliga färg jag någonsin sett, har slipat det och nu ska vi måla på ännu ett lager med svart lackfärg :)
Blir nog bra när det är klart sen, vilket resultat som helst blir bättre än den förjävliga färgen bordet hade innan.
Orange-brunt, det absolut fulaste jag vet. Jag borde ha tagit en bild på det innan vi slipade det, så jag kunde visat er hur det såg ut, då hade ni förstått mig helt och hållet ;P
Det hade säkerligen varit enklare på alla sätt att bara köpa ett nytt bord, men det kan vara kul med ett litet renoveringsprojekt att ta sig an också.

Vi åker alltså ut lite tidigare till stugan för att hinna måla en gång till innan Kenths son Mattias och hans Sofie kommer ut. Ikväll blir det ju kräftor, Västerbottenpaj, baguetter, sallad och ostar till middag och som efterrätt min förhoppningsvis ätbara Cheesecake och hemmagjorda bärsås med blåbär och hallon i :)
Tror det blir att testa bastun också, jag har ju faktiskt varit med och hjälpt till på många ställen i det byggprojektet, hjälpt till och gjutit pelargrunden och så hjälpte jag till med att måla ytterpanelen förra sommaren :)
Hoppas vädret vill hålla sig på rätt sida idag, det behöver faktiskt inte vara solsken och jättevarmt men det behöver heller inte regna :P
 
Nu ska jag ladda kaffebryggaren tills herr Klingvall behagar vakna och göra mig sällskap denna lördagmorgon.
Vi hörs,
Ciao!

Fredag 13 augusti 2010

Fredagen den 13e idag. Jag har faktiskt hört att till skillnad från vad ryktena säger så är det här den minst olycksdrabbade dagen på hela året (alla fredag den 13e som infaller varje år alltså). Det har förmodligen att göra med att folk är såpass skrockfulla att dom är extra försiktiga det här datumet och inte gör något förhastat, för att slippa olyckor och otur.
För min del har den här dagen varit precis som mina senaste fredagar de sista två månaderna, arbetsdagen har varit som den brukar och nu sitter man här och har inte mycket att göra. Precis som alla andra fredagar och alla andra eftermiddagar.

På vägen hem från jobbet stannade jag vid Willy:s för att inhandla lite ingredienser till en cheesecake och degen till en Västerbottenpaj, som båda ska avnjutas under morgondagens kräftskiva.
Nu är jag färdig med båda delarna, resten av pajen kommer mamma göra ute vid sommarstugan imorgon, men vi kom överens om att det är enklare för mig att göra degen i mitt matberedare hemma än att ta med den dit där det inte finns rinnande vatten att diska den i sedan.
Nu står cheesecaken i frysen och det blev en redig sådan, trodde inte ens att smeten skulle få plats i formen men det gjorde den med nöd och näppe, tack och lov.

Efter allt bakande och donande sitter jag här nu och är väldigt trött och sliten. Min rygg har värkt i flera dagar nu och inatt kunde jag inte somna på ett par timmar pga ryggvärken... Har haft ont i bröstkorgen också i ett par dagar nu, det typ ilar och svider bakom och i brösten (ursäkta öppenheten) och jag vetefan vad det kan vara... det kanske är mjölkproduktionen som börjat jobba, vem vet ;P.
Det är en ganska obehaglig känsla iallafall, särskilt eftersom det på vänstersidan känns som smärtor i hjärtat.

Idag har jag iallafall gått in i vecka 15 och det känns som veckorna bara går fortare och fortare nu, antagligen pga att jag kommit förbi vecka 12 och oron för missfall har sjunkit ganska rejält. Nu tänker jag inte på det alls lika ofta som förut, klart att jag blir orolig så fort det gör minsta ont i magen (vilket det gör titt-som-tätt hela tiden). Får något som liknar sendrag i äggstockarna eller livmodern så fort jag gör en plötslig rörelse eller typ nyser, svider och värker som fan i några sekunder innan det går över. Läste något om att det är ligamenten som håller fast livmodern som töjs ut och det är det som skapar smärtan, som tydligen inte ska vara farlig utan bara tyder på att livmodern blir tyngre och tyngre.
Skönt att veta att det inte borde vara något att oroa sig så mycket för iallafall :)

Nu ska jag göra något annat slött en stund, vi kanske kanske hörs senare annars får ni ha en trevlig fredagkväll.
Ciao!

Torsdag 12 augusti 2010

Den här veckan har jag faktiskt känt mig allt annat än gravid, tycker jag stått mest still i graviditetsutvecklingen och i stort sett ifrågasatt om jag ens är gravid längre. Men inga extrema smärtor i magen eller stora blödningar har ju vittnat om något annat än att jag fortfarande är gravid, så det har väl andra orsaker.
Har inte tyckt att magen verkat växa det minsta lilla den här veckan, antagligen därför jag ifrågasatt hela grejen.
Men idag tog jag dom obligatoriska bilderna på magen och då upptäckte jag ju att jag haft helt fel beträffande magens tillväxt, iallafall när jag jämförde med förra veckans bilder.
Ni får avgöra själva:
 v.12+5 (v.13)   v.13+6 (v.14)

och ännu mer syns ju skillnaden på magens storlek om jag lägger in första bilden jag tog på magen:
 v.9+5 (v.10)

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag har fel, så jag erkänner att mina misstankar om att magen stått stilla i tillväxt var allt annat än befogade.
Jag kanske har kommit till den perioden som så många pratar om, då man inte känner sig gravid eftersom dom första symptomen och besvären nu är ett minne blott. Inget mer illamående, visserligen är jag fortfarande tröttare än vanligt men det är nog pga mitt slitiga jobb och jag känner inte längre samma avsmak för viss mat.

Jag har kommit till insikt med en sak, chockerande och jobbigt, jag har blivit så svartsjuk och misstänksam mot allt Reine gör, säger och inte gör. Det är inte det minsta kul, jag är inte särskilt svartsjuk av mig i vanliga fall men nu undrar jag hela tiden om det är en tjej han pratar med när jag hör att han snackar med någon på msn. Jag får verkligen anstränga mig för att inte fråga vem fan han pratar med och vad fan dom pratar om. Varför känner jag plötsligt såhär? Har det på nåt sätt att göra med att jag känner mig om möjligt ännu mindre attraktiv än jag gör i vanliga fall? Eller är det nån rädsla jag har att plötsligt bli stående ensam med ett barn? Varför väntar jag bara på att höra orden "Jag tycker vi ska göra slut" eller "Vi behöver prata" från honom?
Usch, det här är allt annat än kul :( Jag har ännu inte anklagat honom för något, men jag blir istället lättretlig och snäsig mot honom...

Imorgon är det äntligen fredag, som jag som vanligt längtat efter sedan i söndags :)
Nu ska jag klicka fram "Sommar med Ernst" på TV4-play (som jag såklart missade trots att jag hållt koll på klockan sedan 17-tiden) och glömma vardagen för ett tag.
Ciao!

Onsdag 11 augusti 2010

Jag har varit lite dålig med uppdatering här, igen. Har haft en liten släng av lathet i ett par dagar bara.
Igår ringde dom från tandläkaren och frågade om jag ville komma på en undersökning eftersom det var 3 år sedan jag var där senast. Fick veta att jag har 600kr innestånde som jag fått från Försäkringskassan, man får tydligen 300kr om året för tandläkarvård. Så jag fick en tid idag 15.30 och det gick så bra så, hade förväntat mig att jag skulle ha massa hål och behöva göra en massa lagningar, men hade bara ett par begynnande hål och dom behöver inte åtgärdas om jag börjar skölja med fluor varje dag.
Det blev alltså en ganska billig historia, kostade mig inte ett öre.

Nu börjar äntligen UL närma sig och det är bara ca. 3 veckor kvar, även om jag tycker det är en otroligt lång tid så går det iallafall framåt.

Skönt att det bara är två arbetsdagar kvar innan det äntligen är helg igen, den här veckan har inte varit nådig och min rygg värker som fan. Börjar tröttna på mitt jobb nu, det är egentligen alldeles för slitigt för en gravid person och jag vet att det inte är bra att stressa när man är gravid, vilket man gör varje dag i det här arbetet.

I helgen ska vi ha kräftskiva ute vid sommarstugan, ska bli trevligt :) Bastun är också klar, mamma och Kenth provbastade igår och det var tydligen jätteskönt. Kanske blir att man bastar på lördag då, vore ju mysigt :)

Nej, det blev inget långt inlägg det här men det kan väl vara skönt att slippa läsa en hel bok för en gångs skull :)
Vi hörs,
Ciao!

Söndag 8 augusti 2010

Imorse sov vi bra mycket längre än igår, skönt att få sova ut såhär sista dagen på helgen. Jag vill inte att det ska bli måndag, vill inte jobba imorgon. Jag har varken ork eller lust att lasta en bil med massa tunga paket och stressa runt med dom hela dagen imorgon, jag vill att det ska bli december så jag slipper det där.
Men jag har ju inget val, tyvärr. Jag måste bita i det sura äpplet och släpa mig till jobbet varje morgon i 4 månader till, trots att det tar emot redan nu.
När Reine fått ett jobb kommer det kanske kännas lättare, då är det inte bara jag som måste gå upp tidigt varje morgon utan jag får sällskap av honom. Nu blir jag nästan sur på honom som får ligga kvar och sova medan jag måste gå upp, jävla karl alltså :P

Idag händer det nog inte mycket, vi ska väl packa ihop såsmåningom och sedan vid 6-7 tiden ska vi hämta mamma och Kenth vid bussen och köra ut dom till stugan. Mamma har två veckor kvar på sin semester, jävla lyllos, jag vill också ha semester! :P

Nästa helg ska vi ha kräftskiva härute vid stugan, det ska bli väldigt trevligt och gott framförallt, jag ska tydligen baka Västerbottenpaj tills dess och det får vi väl se hur den smakar...

Nej, nu ska jag gå ut på altanen och dricka kaffe tillsammans med Reine,
Ciao!

Lördag 7 augusti 2010

Slog upp ögonen kl. 07.20 imorse och efter att ha släppt in katterna försökte jag tvinga mig själv att somna om, lyckades ligga kvar i sängen till 8 ungefär sen tappade jag tålamodet och gick upp.
Bestämde mig för att se klart på filmen vi påbörjade igårkväll men som vi somnade ifrån, åt frukost för första gången på säkert 2,5 månad och det måste väl vara något slags tecken på att den jobbiga perioden utan matsug börjar lida mot sitt slut.
Vid 11 drog vi iväg till skogen i jakt på lite skogsguld, kantareller alltså och till vår stora förvåning hittade vi faktiskt en hel del. Det var skönt med en lång skogpromenad också, även om jag blev mer än lovligt anfådd där ett tag men det kan ha sin förklaring i att vi inte höll oss på stigen utan promenerade runt i svår terräng.

När vi återvände till stugan tog vi bilen till Coop Forum och inhandlade diverse godsaker till kvällen, bland annat färskt ciabattabröd och chips.
Döhungrig satte jag igång att rensa och skölja kantarellerna för att sedan steka dem i smör. Sedan åt vi färsk ciabatta med stekta kantareller på till lunch och som efterrätt vräkte vi i oss varsin munk.
Det är så skönt att ha fått tillbaka lusten att äta mat, den har ju varit som bortflugen under ett par månaders tid och tanken på all mat har gjort mig illamående och allmänt illa till mods.
Att få i sig en portion spaghetti och köttfärssås hade varit omöjligt för ett par veckor sedan men igår vräkte jag i mig det till lunch utan några somhelst problem alls.
Det är underbart att jag börjar bli mig själv igen och orkar med mycket mer än tidigare, rena handvändningen faktiskt :)

Trots att jag åt för mindre än en timme sedan börjar jag redan bli vrålhungrig igen, kommer äta oss ur huset om det fortsätter såhär :P
Det är väl lika bra att leta fram något mer att äta innan jag går sönder av hunger, det är kanske den lilla krabaten som sugit i sig dom goda kantarellmackorna redan, jag klandarar "den" inte för dom var underbart goda :)

Vi hörs maybe later,
Ciao!

Idag har jag känt mig större än nånsin, känns som det bara sa pang och sen blev magen plötsligt större.
Det är kanske bara jag som inbillar mig, men mamma fällde kommentaren:
- Gud, vilken kagge du börjar få nu, Rebecka.
Så jag kanske inte inbillar mig helt och hållet.
Bastubygget börjar närma sig sitt slut, det enda som fattas nu är lavarna (bänkarna man sitter på) och dom är påbörjade. Kenth skulle såklart komma med sina kommentarer om att dom fått stadga upp reglarna, som bänkarna ska vila på, extra mycket så dom inte brakar i höst/vinter när jag sätter mig där. Ha ha jättekul :P
Nej, men man märker att dom ser fram emot februari då dom äntligen får bli mormor och morfar, dom som båda längtat efter fler barn men aldrig tycktes kunna skaffa några gemensamma.
Mamma har ju bara ett barn och det är ju såklart jag, Kenth har däremot tre stycken sedan tidigare men jag förstår iallafall min mammas saknad efter fler barn. Nu har hon ju chansen att få lära känna en ny liten individ, lära den allt hon kan (okej, inte allt) och ge mig råd när jag varken vet ut eller in.

Jag trodde helt ärligt att många omkring mig skulle reagera negativt på min graviditet, mamma hade flera gånger sagt åt mig att se till att vi skyddade oss och därför trodde jag att hon skulle bli rent ut sagt arg på mig som gjorde precis tvärtemot vad hon sagt.
Men den där tisdagsmorgonen (dagen efter grav.testet) då jag ringde henne för att på något sätt berätta för henne att jag var gravid, ja då var jag nervös som ett darrande asplöv.
Pratade först på om allt och inget, sedan sa jag "Jadu, hehe... jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här men ja, jag är gravid"
"Skämtar du med mig?" följt av en suck.
Nej, det gjorde jag ju såklart inte... sen frågade hon vad vi tänkte göra och jag svarade att jag tänker behålla det, någon abort kommer inte på fråga.
"Nej, men självklart menade jag inte så... jag menar mest, nu kan ni ju inte bo i en varsin etta i Varberga längre och Reine måste ju se till att söka jobb för brinnande livet."
Haha ja, värre reaktion än så fick jag inte. Efter vårt samtal hade hon gått in till Kenth som låg och sov (hade jobbat natt) och väckte honom genom att säga: "vi ska bli mormor och morfar."
 vecka 14
Nu sitter vi här, dom blivande föräldrarna, på varsin sida av bordet på altanen ute vid sommarstugan och glor på en varsin datorskärm. Casper har varit borta i flera timmar så jag och Moschi (andra katten) tog en promenad för att ropa lite på honom förut, ingen Casper som ville lyssna på det inte. Förmodligen ligger han och sover på någon sten nånstans i skogen och väntar på att det ska dyka upp en råtta eller något annat djur att fånga och pina ihjäl.

Just nu är livet härligt, jag har inte alls varit lika trött som jag brukar idag och det tackar jag för.
Hoppas mamma och Kenth får en trevlig Ålandsresa imorgon, själv tänker jag bara njuta av min helg härute och glömma vardagen för en stund.

Ha en trevlig fredagkväll, drick inte för mycket alkohol nu så lovar jag att inte dricka för mycket Hallonsoda ikväll :)
Ciao!

Fredag 6 augusti 2010

Jag upptäckte en sak igårkväll, jag går inte upp i vikt? Jag vägde mig den 27 juni första gången sedan jag fick veta att jag var gravid, alltsomallt har jag vägt mig 4 gånger sedan min positiva grav.test och nu har jag kommit fram till att jag bara har gått upp 0.2kg. Men jag har blivit påtagligt större omkring midjan och kan inte knäppa mina arbetsbyxor längre, utan kan bara få upp dragkedjan en bit och får vika in flikarna som knappen sitter på. Mina vanliga kläder sitter som korvskinn över låren och rumpan nu och den tillväxten borde väl ändå väga något? Jag upptäckte igår att jag gått ner 0.8 kg sedan förra onsdagen då jag var hos BM, jag äter kanske inte enorma mängder mat men jag äter iallafall. Jag blev riktigt orolig, i vanliga fall brukar man ju bli glad när man går ner i vikt (om man är lite kraftig) men jag SKA ju gå upp i vikt av naturliga orsaker och ändå har jag stått och trampat på samma vikt i 6 veckor.
Jag kanske bara är nojig, förhoppningsvis har det en naturlig förklaring i form av att jag inte kunnat äta lika mycket som jag gjorde förut och därför försvinner fettet från övriga kroppen och det är bara magen som växer förfullt.

Vecka 14 idag, andra trimestern är påbörjad och jag hoppas den här dagen blir snäppet mindre jobbig än dom föregående arbetsdagarna varit.

Nu ska jag göra i ordning ett par frukostmackor och sen bär det iväg till jobbet, sminkat mig har jag inte gjort på över 3 veckor så det skiter jag i idag också :)
Ciao!

Torsdag 5 augusti 2010

Tack och lov så har min huvudvärk lyst med sin frånvaro största delen av den här dagen, det har varit en riktig befrielse :)
Jag kände mig även såpass pigg idag att jag äntligen orkade ta mig hem till Mia efter jobbet för en välbehövd fika och massa snack om allt möjligt, men mest om bebisar såklart. Det verkar vara det enda jag har i huvudet nuförtiden, hoppas bara Mia har tålamod med mig och inte tröttnar på mitt eviga bebispratande :(
Det var iallafall trevligt att få sig en pratstund med sin bästa vän som man inte träffar så jätteofta nuförtiden eftersom vi inte går ut och festar nästan varje helg som vi gjorde förut :P
Nu har man blivit en riktig soffpotatis med endast mysiga hemmakvällar på schemat, men det är skönt det också.

Jag saknar faktiskt inte det där att gå ut på krogen eller sitta hemma och dricka en fredagkväll, inte ett dugg om jag ska vara ärlig. Jag avundas inte alla bakfulla människor på lördagmorgnarna när jag själv kan sätta mig bakom ratten redan klockan 5 (varför jag nu skulle vilja det, när jag kan sova istället) utan att riskera något.
Faktiskt så trodde jag att jag skulle bli rastlös av att inte gå ut på helgerna, men det blir jag inte. Dels så skulle jag ändå inte orka med något sånt och dels så finns det ingen anledning, jag är gravid och tänker inte supa ner mig och riskera att skada mitt barn. Jag har något väldigt mycket viktigare att tänka på nu än på dimmiga utekvällar som oftast kostar mer än vad de smakar.
Jag känner en person som faktiskt drack under i stort sett hela sin graviditet, var ute på krogen i sjätte-sjunde månaden och satt och söp sig full så sent som 5 dagar från BF-datumet (på nyårsafton). Att hon även brukade annat än bara alkohol har jag inga större tvivel om.
Det beteendet är ju bara oansvarigt, själviskt och extremt omoget. Att det sedan gick som det gick är kanske inte så konstigt, med tanke på omständigheterna.

Imorgon går jag in i vecka 14, tiden går fortare nu än vad jag tyckte i början då dagarna bara segade sig fram.
Det är inte alls lång tid kvar tills vi får göra det efterlängtade ultraljudet nu, sitter bara och väntar på att kallelsen från USÖ ska trilla ner i brevlådan.
Jag vill ju försäkra mig om att allt är bra, jag vet ju inte ens om mitt barns hjärta slår! Jag har ingen aning om hur många armar, ben, fingrar och tår den har, jag kan ju bara hoppas att allt ser normalt ut men innan jag får komma på UL så vet jag ju inte... jag måste få veta att den växer som den ska, att den mår bra och jag kan inte bärga mig tills jag får höra dess hjärtslag.
Inte förrän jag fått se att allt verkar bra med min och Reines lilla skapelse kan jag andas ut och tänka framåt.
 beviset :)    v. 12+5
Det har snart gått 7 veckor sedan jag gjorde mina två graviditetstest, det andra gjorde jag bara för att vara säker på att det inte var något fel på det första som visade positivt. 7 veckor fulla av lycka, ovisshet, oro, längtan, spänning och en massa massa tankar. 7 veckor som gått mycket fortare än vad jag först tyckte, jag trodde aldrig att jag skulle nå 12 veckorsstrecket, inte på flera år iallafall. Nu börjar den där lite behagligare perioden av min graviditet, den som iallafall sägs vara mindre jobbig. Den andra trimestern.
Vad skönt det vore om tröttheten genom bara ett trollslag försvann spårlöst fr.o.m imorgon :)

Helgen kommer att tillbringas ute vid vår sommarstuga tillsammans med Reine och våra två håriga bebisar Casper och Moschi. Mamma och Kenth glider iväg till Åland på lördag så vi får ha stugan alldeles för oss själva, det ska bli så skönt så :) Får man panik eller brist på något att göra så har vi ju alltid våra mobila bredband som vi kan ta till när det blir tråkigt.

Nej, nu måste jag äta något innan vi förgås av hungersnöd, bebis och jag.
Ciao!

Onsdag 4 augusti 2010

Med risk för att upprepa mig så måste jag bara säga att min förbannade huvudvärk aldrig ger med sig, när jag vaknar på morgonen känns det bra men när det gått 10 min börjar den smyga sig tillbaka och håller sedan i sig resten av dagen till dess att jag somnar igen.
Fick fråga efter värktabletter inne vid trafikledningen imorse, dessvärre hade dom bara Ipren och det får jag ju inte äta. En arbetskamrat hade Alvedon och var snäll nog att ge mig en, den hjälpte dock ingenting.

Jag kanske har någon sorts näringsbrist? Inte kan det vara vätskebrist, jag dricker flera liter vatten om dagen i den här värmen så jag borde ju få i mig tillräckligt med vätska. Har det inte släppt imorgon tänker jag ringa min barnmorska och höra med henne om hon tror det kan ha något att göra med min graviditet, något svar borde jag ju kunna få iallafall.

Nu är det bara två arbetsdagar kvar sedan kommer den efterlängtade helgen, som tyvärr tar slut alldeles för fort men som tur är går veckorna ganska fort också. Jag hoppas augusti och september bara rusar iväg så vi får flytta snart, jag kan knappt vänta tills vi får större utrymme och ett nytt hem att börja om i tillsammans. Katterna lär ju älska det stora utrymmet dom får att springa och busa på, även den inglasade balkongen kommer väl tillpass när man har två busfrön till katter som inte skulle dra sig för att hoppa upp på räcket och dråsa ner i backen (tre våningar ner).
Nej, det är bara till det positiva att få flytta och för min del blir ju hyran lägre än vad jag betalar för min etta på 45kvm. Idag betalar jag 2981kr i hyra och i den nya kommer det bli 2650kr var att betala och då har vi en trea på 87,4 kvm :)

Inför flytten har vi två stora och viktiga inköp, det som har första prioritet just nu, en ny soffa och en dubbelsäng!
Soffan därför att både hans och min soffa är två av de gräsligaste sofforna jag sett och inte minst för att vi behöver en större soffa.
Sängen eftersom det säger sig självt att två vuxna personer inte ska ligga och trängas i en 120cm bred säng, hur skulle det se ut sen när jag är höggravid? Magen skulle få hänga en meter utanför sängkanten eller också skulle stackars Reine bli intryckt i väggen av min mage om jag låg på sidan med magen inåt, det vill vi ju inte :P

Jag har ställt några krav inför den här flytten, eller inför vårt nya hem kanske man ska säga.
Tvättstugan ligger ganska långt ifrån vår lägenhet, som ligger på tredje våningen och med tanke på att jag förmodligen börjar bli stor som ett hus i oktober-november så kommer jag nog inte orka ta mig till tvättstugan med en stor tvättkorg (om jag nu tvättar när Reine inte är hemma).
Och sedan vet jag att det kommer krävas mycket tvättande när bebisen väl är född, den kladdar nog ner flera klädesplagg om dagen. Alltså är mitt krav efter soffa och säng att vi ska skaffa en tvättmaskin, torkskåp finns redan i badrummet så det blir inga problem.
Nu låter jag säkert som rena mardrömmen att flytta ihop med men jag har mina skäl till de här kraven, det är jag som ska bära omkring på en massa extrakilon i flera månader och när den lilla väl är här så är det jag som är hemma och ska ta hand om både barn, hem och tvätt medan Reine jobbar. Det finns ingen möjlighet för mig att kunna tvätta i en tvättstuga som ligger 200m från vår gård, kånkandes på både tvättkorg och ett barn.
Därför är mina krav ganska rimliga, när man tänker efter ;)

Jaja, allt kommer nog att lösa sig till det bästa när vi väl får flytta in och kommer i ordning.
Köket och balkongen är jag mest glad för, köket är stort och jättefräscht med nya luckor, bänkskivor och snygga tapeter. Balkongen är stor och inglasad, mer kan man inte begära :)
 Här har vi ritningen, det enda som inte riktigt stämmer är fönstret vid långväggen i vardagsrummet, det finns inte där.

Nu ska jag hitta på något annat, typ läsa en bok eller kanske sova för natten, vi får se vad det blir :)
Ciao!

Usch, min extrema huvudvärk vill inte gå över. Tog en Ibumetin imorse, den hjälpte inte länge. Nu har jag en liten rast så jag åkte hem för att leta reda på fler värktabletter, det visar sig att jag inte har fler Ibumetin. Det enda jag hittade var Voltaren och Naproxen, lite starkare och precis när jag skulle stoppa en Voltaren i munnen kom jag ihåg att jag är gravid... och tror ni inte på fan att det står i bipacksedeln att man inte ska äta Voltaren om man försöker bli gravid eller är gravid.
Jahapp, då ska jag bara in på FASS hemsida och kika på om Naproxen också är farligt att äta när man inte är ensam i sin kropp längre.
Har omkring 2 timmar kvar att jobba, men jag känner att får jag inte bukt med huvudvärken snart kommer det bli två väääldigt långa timmar... :(

Jahapp, läste just att samma sak som gäller för Voltaren även gäller Ibumetin... ska man behöva gå med värk hela dagarna bara för man är gravid? Ja jag tror ju inte att en tablett gör någon skada, men nu när jag sett vad som står tänker jag inte riskera något genom att ta några fler. Samma gäller tydligen för Naproxen, det finns risk för fosterskadande effekter. 
Undrar om det kan vara järnbrist eller något som orsakar värken, tog ju visserligen prover på blodvärdet i onsdags och då hade jag bra blodvärde men något måste det ju vara...
 
Någon som vet om det finns någon värktablett som man får äta när man är gravid?

Nu måste jag snart kila och ägna mig åt jobbet igen,
Ciao!

Tisdag 3 augusti 2010

Gud vilka mardrömmar jag drömt inatt, har ett svagt minne av att jag vaknade och grät någongång också. Jag drömmer så mycket konstigt nuförtiden och jag inte vet vad det ska betyda, huvudvärk efter nattens drömmar har jag också. Jag vill inte drömma saker som får mig att må dåligt, det stör min sömn och jag vaknar inte utvilad längre utan bara trött och retlig :/

Nu ska jag åka iväg till jobbet, får bara hoppas huvudvärken vill ge med sig så man slipper ha den hängandes över sig hela dagen.
Sedan får vi hoppas att visningen går bra, dom ska ju göra en förhandsbesiktning också och det protokollet kommer hon lämna kvar här, så jag får ju se vad hon har skrivit. Har hon klagomål på tapeterna så är det hennes problem, jag har haft rätt till nya tapeter i 2 år så dom ska ju ändå bytas ut när jag flyttar. Nej, förhoppningsvis vet hon väl det och kommenterar det inte alls.

Nu måste jag dra,
Ciao!

Måndag 2 augusti 2010

Arbetsdagen var inte särskilt rolig, har varit trött och grinig hela dagen. Sedan börjar paketmängden öka nu också, inte precis något jag ser fram emot med tanke på att jag vet hur tungt och extremt mycket det kan vara på hösten. I år kommer det nog bli extra jobbigt eftersom paketmängden och mitt omfång kommer öka i ungefär samma takt, alltså kommer jag vara som störst när det är som värst på jobbet. Man får väl bara hoppas att jag klarar av det så länge som möjligt, ryggen tar ju jävligt mycket stryk av allt kånkande på paket som väger upp till 35kg och man kan ju ha upp till 150paket på en dag. När man är gravid har man ju en del vikt att bära runt på ändå som det är så det visar sig hur länge man pallar.
Just som det är nu längtar jag till december, jag längtar efter att få sluta jobba och bara ta det lugnt den sista tiden innan inget längre är särskilt lugnt.
Imorse sa jag till Reine att "Tänk om jag kunde snubbla och bryta benet nu, då skulle jag få gå och lägga mig igen." Han påpekade att det nog inte skulle vara så skönt med ett brutet ben så jag sa att jag kunde nöja mig med en stukad fot, vadsomhelst bara jag fick sova lite till.

Jag däckade i stort sett direkt när jag kom hem från jobbet, bad Reine väcka mig vid 17-tiden igen. När han väl gjorde det var jag som ett litet barn, bara gnällde och ville sova vidare, vägrade gå upp sa jag.
Men sedan kom jag ihåg att jag hade en del städning och plockning kvar att ta itu med inför morgondagens visning, så med ett muttrande fick jag kliva upp och ta tag i saken. Satte Reine på att diska och fixa i köket, själv tog jag dammsugaren och dammtrasan och gick loss på övriga lägenheten.
Nu är jag äntligen färdig, känner att jag aldrig mer vill städa såhär mycket och vägrar låta det bli så stökigt igen. Jag har verkligen varit slö på sista tiden, inte orkat bry mig om att det ligger lite kläder på stolen och att det står disk i köket... jag har helt enkelt inte haft energi till att göra någonting när jag väl tagit mig igenom en arbetsdag.

Jag kommer vara på jobbet när det är visning här, vilket inte känns så kul eftersom jag inte gillar tanken på att det ska stövla in folk i mitt hem utan min närvaro. För även om jag sagt upp mitt kontrakt är det fortfarande mitt hem och mina saker, men det lär ju inte ta så lång tid att visa den här lilla lägenheten så dom är väl inte här så länge.
Katterna är hemma hos mamma, hon har semester och ska ta med dom ut till stugan imorgon så att dom skulle smita när folket går inte här behöver jag inte oroa mig för imorgon.

Nej nu ska jag fortsätta ägna mig åt att göra så lite som möjligt tills klockan blir såpass att det är okej att sova för natten.

Ciao!

Söndag 1 augusti 2010

Blev ingen sömn för min del förrän vid 5-tiden inatt. Runt 9-tiden imorse blev jag väckt av min käre pojkvän som började prata med mig, det fanns inte en möjlighet för mig att somna om eftersom jag upptäckte att jag var vrålhungrig och då går det ju inte att slappna av.
Har länge varit sugen på att göra amerikanska pannkakor, har aldrig smakat på såna och fick snilleblixten att det ska jag göra till frukost. Mm, det hade ju varit en förträfflig idé om det inte vore för det faktum att jag gömt undan bakpulvret såpass att jag inte kan hitta det nu (eller så har det fått egna ben och dragit).
"Gör vanliga pannkakor då" kanske ni tänker nu, jovisst det kunde jag ju göra om det inte vore för att jag ska vara glad att jag ens är sugen på något ätbart för en gångs skull och när jag väl är det så går det inte att kompromissa och göra något annat istället. Har jag bestämt mig för vad jag vill ha, ja då ska jag helt enkelt ha det. Synd bara att det precis började regna när jag upptäckte att bakpulvret var putsväck, jag är gjord av socker idag och tänker inte gå ut i regnet med risk att smälta bort :P
Jag kanske kan smöra lite för Reine så han drar till ICA och handlar lite, vem vet? :)
Hallonpaj är jag också jobbigt sugen på, men hallonen växer ute vid stugan och där regnar det också, förmodar jag. Ja, gud vilka bekymmer man har, helt otroligt...

Hoppas jag får ihop såpass mycket energi att jag orkar ta itu med badrummet idag, det vore skönt att ha det gjort åtminstone.
Nu när vi gått ut officiellt med att vi ska bli föräldrar känns det som en befrielse, äntligen får jag dela med mig av det som upptar mina tankar dag och natt. Det är förmodligen inte så jäkla intressant för er att läsa om, det har ju ingenting med er att göra men bara vetskapen om att jag kan dela med mig av det ger en skön känsla.
10 februari är det preliminära datumet vi fått av vår barnmorska och fram till UL kommer det vara det datumet jag siktar in mig på.
v. 9+5   v. 10+6   v. 11+6
I december har jag möjlighet att söka havandeskapspenning från Försäkringskassan och med tanke på mitt tunga, stressiga och slitiga arbete borde det inte vara några större svårigheter att få det beviljat. Jag hoppas bara på att jag fortfarande behövs på Posten Logistik i höst, det hänger ju på dom ifall jag ska få behålla mina fasta anställning på SudentConsulting (dom kan säga upp mig i brist på arbete annars). Det vore ju rena dråpslaget, utan att överdriva, om jag plötsligt stod utan fast inkomst. Man kanske borde gå med i facket? Om dom nu kan göra något åt saken. Jag vet ju redan idag att det kommer finnas arbete för mig på Posten, problemet är bara det att inhyrd bemanning inte är en långsiktig lösning (enligt personalansvarige på Posten) men behövs arbetskraften borde dom väl kunna anställa mig? Jag har ju arbetat där i snart 1 år och 3 månader, mer kompetent än såhär kan man inte bli när det gäller det arbetet.
Det här är sånt jag oroar mig för, jag tänker på det hela tiden, att bli arbetslös mitt i alltihop och inte ha rätt till annat än grundpenningen från Försäkringskassan. Det skulle ju göra att jag gick från att få omkring 9000kr i mån till 4-5000kr, om ens det...
Nej, jag hoppas att det löser sig till det bästa. Det tjänar inget till att fundera sig galen på sånt, det är inget jag kan styra över och därför inte heller något jag borde ligga sömnlös för.
"Om du inte kan göra något åt det, varför oroa dig?
Om du kan göra något åt det, varför oroa dig?"
Ett ganska logiskt citat jag hittade någon gång, det säger ju precis det jag borde tänka....

Nej, kaffe och sen plocka fram charmtrollet i mig själv och lirka lite med karln. Amerikanska pannkakor ska jag ha! :)

Ciao!