Lördag 30 oktober 2010

Lördag i Oxhagen. Jag ligger i ena änden av soffan med ett glas julmust på bordet och laptopen i knät. I andra änden sitter Reine och dricker folköl. På TV visas en fotbollsmatch som tydligen är jätteintressant eftersom vi har spelat på Stryktipset och Arsenal måste vinna för att vi ska vinna något alls.
I magen har jag en överpigg bebis som har sparkat och skuttat runt därinne i 2 timmar nu. Finns ingen mysigare känsla än när hon lever loppan därinne, skulle kunna ligga här resten av kvällen och bara titta på magen när det buktar här och där i huden.
Igårkväll plockade jag bort staven ur navelpiercingen eftersom huden börjar bli väldigt spänd runt naveln och jag vill inte gärna att skinnet ska spricka :P

Var hos barnmorskan i torsdags på kontroll och allt såg bra ut, har tydligen bra järndepåer och kommer förmodligen inte behöva äta järntillskott under graviditeten. Blodsockret var inte heller högt och blodtrycket var lågt och bra. Vi fick lyssna på Ronjas hjärta och först hördes bara sparkarna i apparaten, sen lät det som det var trafik inne i magen och det var tydligen blodet i navelsträngen man hörde. När BM hittade Ronja och hennes hjärta började jag gapskratta eftersom jag tyckte det lät så roligt, som en galopperande häst. Försökte låta bli att skratta men apparaten kittlades på magen också så det var inte det lättaste att hålla sig för skratt. Men det var härligt att höra hennes hjärta, som lät friskt och bra. Hennes puls låg på 145 och det var tydligen bra, jag har ju ingen aning men enligt barnmorskan är det bra.

Nu börjar jag verkligen längta superdupermycket efter vår lilla dotter, jag vill vakna imorgon och upptäcka att det är februari. Jag vill att dagen då förlossningen äntligen sätter igång ska komma nu nu nu. Jag längtar ihjäl mig efter att få se vårt barn för första gången, känna hennes hud mot min och få överösa henne med pussar. Jag älskar det lilla livet som bor i min mage och vill att hon ska vara klar att flytta ut nu. Tiden går ju ganska fort men den kunde faktiskt få gå ännu fortare.
Visserligen vill jag ju inte missa julen, november kan vi hoppa över så det blir december direkt. När jul och nyår är över tycker jag att vi kan skippa januari och gå direkt till mitten av februari.

Jag ser faktiskt fram emot förlossningen, jag är inte så jävla dum att jag inte fattar att det gör sjukt ont att föda barn men det skrämmer inte mig. Jag bryr mig inte om att det gör ont, jag tycker att det är en del av hela resan att sista etappen är smärtsam. Jag tycker att vårt barn är värt den smärtan om det nu måste vara så.
Min skräck är att det ska bli kejsarsnitt. Jag vill svettas och kämpa mig igenom en naturlig förlossning och känna stoltheten efteråt att jag har klarat en enorm uppgift. Jag hoppas verkligen att Ronja inte bestämmer sig för att hon tänker komma ut med rumpan först, jag hoppas hon ställer upp för mig genom att ligga med huvudet neråt när det är dags. Självklart kommer jag ju inte ha något val om ett kejsarsnitt blir aktuellt, vi får ju vårt barn hur hon än föds men jag hoppas att jag får föda som vanligt.
Jag kanske verkar störd som vill ha ont och inte hellre vill göra kejsarsnitt för att slippa smärtan, men det är så jag vill ha det. Jag har hellre extremt ont och får göra jobbet på egen hand än att någon annan gör jobbet åt mig.

En nyvaken Rebecka i v.24.
(Haha, ser ut som jag inte rakat mig under armarna, men det har jag faktiskt)

Måste få säga att det är otroligt skönt att skippa sminket. Har inte sminkat mig sedan mitten av juli och det är så bekvämt att slippa kladda med foundation och massa annat skit i ansiktet. Man sparar ju en hel del pengar också, vilket inte är helt fel heller ;)
Nej, nu ska jag sluta spotta ut ord och istället göra något annat passivt.
Ha en trevlig lördagkväll, det ska jag ha med min lilla familj.
Ciao!