Torsdag 16 september 2010

Igår inföll dagen vi väntat på länge nu, vi fick äntligen göra vårt RutinUltraljud. Jag gick runt på helspänn hela dagen och kunde inte samla tankarna om något annat än just det faktum att om några timmar får vi äntligen se vad som finns därinne i magen.
När vi satt i väntrummet och väntade på att få komma in till undersökningen var jag så nervös att jag nästan skakade.
Trodde helt ärligt att jag skulle kissa ner mig när en kort, lite äldre barnmorska ropade upp mitt namn (10 min försent).
Tyckte vid första ögonkastet att hon såg väldigt barsk och inte särskilt trevlig ut, men jag hade fel. Hon var väldigt bra och mysig, när vi väl var därinne och jag låg uppe på sängen med uppknäppta byxor och hon fick mig att slappna av.
Självklart kläckte jag ur mig; det kanske inte ligger nåt därinne, jag har säkert inbillat mig allt...
Men icke-sa-nicke, när hon kört runt över min mage med ultraljudsmanicken i några sekunder kunde vi skymta ett huvud i villervallan på skärmen som satt på väggen.
Trodde mitt hjärta skulle stanna och fick självklart tårar i ögonen. Mina farhågor (eller inte så att jag var rädd för det men misstänkte nästan) att det skulle ligga två foster därinne var heller inte korrekta.
"Det är ett foster i livmodern" sa hon.
Okej, tänkte jag. Men hur många armar och ben har fostret då? Febrilt sökte jag med ögonen, alltmedan hon lokaliserade vår bebis därinne, efter tecken på att allt är som det ska.
"Här har vi huvudet, där har vi fostrets mage och den mörka fläcken som pulserar är fostrets hjärta."
En av alla stenar föll från mina axlar, okej hjärtat slår, bra.
"Här har vi en arm, fostret ligger med benen uppdragna mot magen, här har vi ett lår, ett smalben och en liten fot. Här har vi andra benet och foten. Där ser ni andra armen, vid ansiktet och handen har vi där. Där ser vi en skymt av ryggraden också"
Okej, ännu ett par stenar föll från axlarna. "Ser ut som den vinkar till oss" sa jag.
"Ja, det ser nästan ut som det. Munnen är öppen och ser ut att sitta där den ska." sa barnmorskan.
Sedan pekade hon ut ögonhålorna, näsan, magsäcken och andra organ och delar som hon kunde se satt på rätt plats.
"Vad jag kan se ser allt fullt normalt ut"
TACK GODE GUD!
Sedan mätte hon bredden på fostrets huvud och längden på lårbenet för att få fram rätt ålder på bebisen. Hon zoomade även in hjärtat för att kontrollera det och det slog starkt och friskt i rusande fart. "Hjärtat ser bra ut"
"Hmm, kan man se vilket kön den har? Jag har haft känslan av att det är en pojke i stort sett hela tiden" sa jag.
"Jaså, ni vill veta det? Ja, då ska jag byta färg på bilden så ska vi se om vi kan få fram något svar"
Hon fick mickla runt en bra stund för få in en bra vinkel, barnet ville inte samarbeta utan sprattlade runt och sparkade hejvilt hela tiden.
Sen fick jag syn på något som, låter lite knäppt, men liknade ett litet litet vitt korvbröd och förstod genast att jag haft fel hela tiden. Pojkars könsorgan ser inte ut som korvbröd, dom har inga blygdläppar. Efter en stund sa hon
"Nej, jag tror bestämt att det är en liten flicka i din mage." Sedan pekade hon på det jag sett för längesen och konstaterade att hon varken kan se någon snopp eller pung, utan att det enda hon kan se är något som liknar blygdläppar.
Sedan pekade hon ut navelsträngen och konstaterade att moderkakan är placerad i livmoderväggen ut mot min rygg.

Jag ville ligga kvar där i all evighet och bara njuta av det faktum att det lilla livet vi kunde se på bildskärmen var det barn jag nästan tvivlat på låg i min mage, det var ingen inbillning utan det fanns verkligen en person därinne. En liten Ronja, enligt vad vi kunde se.

Jag fick torka bort kladdet hon smetat in min mage med medan hon räknade ut det exakta BF-datumet med hjälp av måtten hon tagit.
Vi har ju haft 10 februari som prel.datum och fick istället 23 februari som det korrekta BF-datumet.
Lite trist att bli tillbakaflyttad 13 dagar och alltså nästan två gravidveckor men vi fick ju stanna i februari och det kunde ju varit värre, det kunde ju ha varit tomt därinne eller fel antal kroppsdelar.
Så istället för att vara i v. 18+5 var jag alltså i v. 16+6.

Vi fick med oss två UL-bilder och sedan åkte vi hem till mina föräldrar.
Vi bad dom gissa vad dom trodde att vi väntade och dom sa som vanligt; en pojke.
"Det var bara Reine som hade rätt, det blev tydligen en liten Ronja"
Så blev vi bjudna på kaffe och mamma ville titta på dom inte alltför tydliga bilderna och jag tror att hon just då verkligen insåg att hon faktiskt ska bli mormor på riktigt. Mormor till en liten Ronja (eller med liiten risk en pojke med väldigt litet könsorgan, haha) och jag tror hon blev lite rörd :)
Och sedan kom vi ju på att om det nu verkligen är en liten flicka så har vi ju två kartonger med flickbebiskläder nere i mammas källare, mina gamla bebiskläder :)

Runt 19-tiden åkte vi hem och var bara lyckliga. Tittade på "Vem vet mest?" och sa upprepade gånger till varann
"Vi ska få en Ronja i februari!".

När vi sedan skulle sova bröt jag ihop.
Helt från ingenstans började jag plötsligt gråta, helt otröstligt och hjärtskärande.
Reine blev helt förstörd och frågade varför jag var ledsen "vill du inte ha vår bebis?"
"Jooo, självklart! Mer än något annat vill jag ha vårt barn, jag vet inte varför jag gråter."
Jag tror helt enkelt att allt kom över mig på en gång. Oron över att det skulle vara något fel på vårt barn släppte, insikten att vi faktiskt på riktigt ska få ett barn överväldigade mig och rädslan att jag inte skulle hålla måttet som mamma blev outhärdlig. Det var en ren känslostorm som brakade loss i mig och jag både skrattade och grät omvartannat i nästan en timme.
Jag antar väl att det är helt normalt att någon gång under graviditeten ifrågasätta om man verkligen kommer klara av ansvaret för ett barn, om man kommer bli en bra mamma och om man verkligen är mogen att bli förälder.
Jag har skonats väldigt mycket från humörsvängningar hittills under graviditeten och därför kom väl alla känslor över mig på en och samma gång.
Reine tröstade mig och sa "Jag skulle aldrig någonsin vilja ha någon annan mamma till mitt barn och jag kan inte tänka mig någon som skulle passa bättre som mamma än du."
Okej, överdrift från hans sida kanske men han fick mig iallafall att tänka efter och inse att jag kommer klara av det.
Jag är ingen perfekt människa, vem som nu är det, men jag är ansvarstagande och omtänksam mot dom jag tycker om. Och inte minst så älskar jag det lilla barnet som ligger i min mage med sån kraft att det slår ut alla känslor jag någonsin haft för en annan människa, inklusive Reine och min mamma.
Det är mitt barn och jag tänker göra allt jag kan för att det ska få växa upp till en lycklig människa med en bra uppväxt att se tillbaka till.
Jag måste sluta tvivla på mig själv!

Idag känns allt mycket lättare, jag kunde säga godmorgon till lilla Ronja utan att känna tyngden av dåligt samvete eller rädsla inför framtiden.
Allt är bra och allt kommer fortsätta vara bra, så enkelt är det.
 Lilla Ronja, mitt hjärta slår redan hårdast för dig! ♥
Nu blev det ett väldigt långt inlägg, men har man mycket att säga så har man :)
Ciao!