Tisdag 28 september 2010

Jag vill nog aldrig mer flytta. Vi har inte ens flyttat än och jag är sedan länge redan väldigt less på skiten. Inte gör det saken bättre att jag har pajat ryggen totalt på jobbet och är sjukskriven tillsvidare, man packar/lyfter/städar inte lättare tack vare det. Jag tackar min kära mamma som kom hit efter jobbet idag och hjälpte mig med packning och fönsterputsning, jag vet inte hur jag skulle klarat allt ensam. Reine har ju en egen lägenhet att packa ner och städa, så han har ju fullt upp med sitt och kan inte hjälpa mig med allt jag behöver hjälp med.
En ljusglimt i mörkret är ju att vi får nyckeln redan imorgon och kan köra dit lite kartonger och säckar med kläder, det kommer underlätta flyttstädningen avsevärt att få lite tomma ytor.
Vi har kommit överens med dom gamla hyresgästerna att vi skippar städbesiktningen i lägenheten så vi kan få nyckeln tidigare, eftersom ÖBO inte hade tid med besiktningen förrän på torsdag 11.30. Jag behöver verkligen mer plats i lägenheten annars kommer jag aldrig lyckas städa så det blir godkänt.

Allt kommer bli bra, det är inte många dagar kvar och även om det kommer vara stressigt, körigt och jobbigt så kommer det vara över på fredag kväll och vi kommer kunna andas ut. Det ordnar sig alltid, jag behöver ju inte vara med och bära något, jag ska vara kvar här och städa medan mamma, Kenth och Reine håller på och bär upp allt till nya lägenheten. Det är inget att stressa upp sig för, vi klarar detta och det måste jag försöka intala mig själv nu.

Imorgon går jag in i vecka 20 och är alltså halvvägs igenom graviditeten, om jag nu inte går 2 veckor över tiden. Isåfall blir Ronja ett marsbarn, precis som sin mor, men inte Vädur som mor sin utan hon blir en Fisk hur hon än väljer att göra. Men jag hoppas hon känner sig färdig inne i magen i rätt tid och tittar ut i februari, gärna några dagar innan hon är beräknad.

Nej nu ska jag försöka sova, är för ovanlighetens skull väldigt trött och kanske slipper ligga vaken halva natten inatt. Man kan alltid hoppas :)
Godnatt,
Ciao!

Söndag 26 september 2010

Idag har vi varit på Kopparsbergsmarknaden och gjort av med pengar, eller jag har gjort av med pengar eftersom Reine stannade hemma för att sova inför jobbnatten. Köpte en handgjord toapappershållare, Vitlökskorv, Sour Cream Onion-krydda och sedan betalade morfar en jättesöt rosa/vit-randig klänning till Ronja, det första och enda bebisplagg vi köpt hittills.
Vitlökskorven framkallade tyvärr min första halsbränna under graviditeten och för en stund sedan fick jag springa och spy..... så jag lär nog inte kunna äta den korven igen, men det är tur att Reine finns och kan äta upp all mat jag inte vill ha ;) Tänka sig att karlar kunde vara bra att ha till något :P

Nu är det inte många dagar kvar till flytten, närmare bestämt 4 dagar tills vi får bosätta oss i vår första gemensamma lägenhet. Det kommer bli stor skillnad att flytta från en etta på 45kvm till en trea på 87,4kvm. Inte minst att storleken skiljer med över 40kvm utan även att vi får fler rum att vistas i.
Katterna kommer troligen trivas väldigt mycket i nya hemmet, det kan inte vara roligt att vara två katter som delar på 45kvm tillsammans med två människor.
Den inglasade balkongen kommer förmodligen vara till stor glädje för våra små håriga älsklingar, jag och Reine kommer iallafall ha stor glädje av den eftersom vi inte haft någon balkong nu i våra lägenheter.
Om vi bara kunde bli färdiga med packningen och städningen så man kunde andas ut och blicka framåt, då skulle jag vara nöjd.
Vi kommer troligen få nyckeln ett par dagar tidigare och det underlättar mycket för oss, då har vi möjlighet att köra dit lite kartonger nu dagarna innan själva möbelflytten. Det kommer göra städningen enormt mycket enklare om inte annat.
Det ska bli skönt när allt detta är över om en vecka, då har vi bott där i två dagar vid det här laget och hunnit lägga flyttstressen bakom oss.

På fredag vid 16-tiden kommer Jakobssons möbler och levererar-bär upp-monterar vår nya säng och soffa också. Gud så skönt det ska bli för min rygg med en ny säng, min gamla madrass sjunger verkligen på sista versen vid det här laget. Så får vi en stor soffa också, med två divaner så det slipper bli slagsmål om vem som ska sitta var :)

Efter att ha gått ner omkring 2,5 kg sedan början av graviditeten upptäckte jag förut att jag gått upp i vikt. Så nu är jag nästan tillbaka på den vikten jag började på i mitten av juni. Det känns inte så hemskt, jag ska ju vara glad som inte gått upp i vikt hela tiden utan började med att gå ner flera kilo först. Enligt dom flesta sidorna på intenet skulle min viktuppgång ligga på mellan 4,5-7 kg vid det här laget och det stämmer inte in på mig utan jag ligger fortfarande 0,3 kg under utgångsvikten.
Så jag klagar inte, jag bara inser att nu får jag börja tänka mer på vad jag äter och sedan får jag hoppas på att jag inte är en av dom som lyckas gå upp typ 30kg under graviditeten :) Gör jag det så lär jag ju se ut som en zebra över hela kroppen tack vare alla bristningar som kommer uppstå då.

Nu tycker jag att Ronja får börja sparka lite tydligare snart, hon gör mig orolig som inte gör sig påmind så mycket som jag önskade att hon gjorde. Men det kommer förhoppningsvis snart, går ju in i vecka 20 på onsdag så snart kanske Reine kan få känna när Ronja sparkar därinne i magen :)
 v.18
Nej, nu blir det fanimej snart sängen... har under skrivandet av det här inlägget fått springa in på toa två gånger och spytt av halsbrännan (eller vad det nu är jag spyr av) och om jag lägger mig kanske jag slipper springa dit en gång till.

Vi hörs,
Ciao!

Torsdag 16 september 2010

Igår inföll dagen vi väntat på länge nu, vi fick äntligen göra vårt RutinUltraljud. Jag gick runt på helspänn hela dagen och kunde inte samla tankarna om något annat än just det faktum att om några timmar får vi äntligen se vad som finns därinne i magen.
När vi satt i väntrummet och väntade på att få komma in till undersökningen var jag så nervös att jag nästan skakade.
Trodde helt ärligt att jag skulle kissa ner mig när en kort, lite äldre barnmorska ropade upp mitt namn (10 min försent).
Tyckte vid första ögonkastet att hon såg väldigt barsk och inte särskilt trevlig ut, men jag hade fel. Hon var väldigt bra och mysig, när vi väl var därinne och jag låg uppe på sängen med uppknäppta byxor och hon fick mig att slappna av.
Självklart kläckte jag ur mig; det kanske inte ligger nåt därinne, jag har säkert inbillat mig allt...
Men icke-sa-nicke, när hon kört runt över min mage med ultraljudsmanicken i några sekunder kunde vi skymta ett huvud i villervallan på skärmen som satt på väggen.
Trodde mitt hjärta skulle stanna och fick självklart tårar i ögonen. Mina farhågor (eller inte så att jag var rädd för det men misstänkte nästan) att det skulle ligga två foster därinne var heller inte korrekta.
"Det är ett foster i livmodern" sa hon.
Okej, tänkte jag. Men hur många armar och ben har fostret då? Febrilt sökte jag med ögonen, alltmedan hon lokaliserade vår bebis därinne, efter tecken på att allt är som det ska.
"Här har vi huvudet, där har vi fostrets mage och den mörka fläcken som pulserar är fostrets hjärta."
En av alla stenar föll från mina axlar, okej hjärtat slår, bra.
"Här har vi en arm, fostret ligger med benen uppdragna mot magen, här har vi ett lår, ett smalben och en liten fot. Här har vi andra benet och foten. Där ser ni andra armen, vid ansiktet och handen har vi där. Där ser vi en skymt av ryggraden också"
Okej, ännu ett par stenar föll från axlarna. "Ser ut som den vinkar till oss" sa jag.
"Ja, det ser nästan ut som det. Munnen är öppen och ser ut att sitta där den ska." sa barnmorskan.
Sedan pekade hon ut ögonhålorna, näsan, magsäcken och andra organ och delar som hon kunde se satt på rätt plats.
"Vad jag kan se ser allt fullt normalt ut"
TACK GODE GUD!
Sedan mätte hon bredden på fostrets huvud och längden på lårbenet för att få fram rätt ålder på bebisen. Hon zoomade även in hjärtat för att kontrollera det och det slog starkt och friskt i rusande fart. "Hjärtat ser bra ut"
"Hmm, kan man se vilket kön den har? Jag har haft känslan av att det är en pojke i stort sett hela tiden" sa jag.
"Jaså, ni vill veta det? Ja, då ska jag byta färg på bilden så ska vi se om vi kan få fram något svar"
Hon fick mickla runt en bra stund för få in en bra vinkel, barnet ville inte samarbeta utan sprattlade runt och sparkade hejvilt hela tiden.
Sen fick jag syn på något som, låter lite knäppt, men liknade ett litet litet vitt korvbröd och förstod genast att jag haft fel hela tiden. Pojkars könsorgan ser inte ut som korvbröd, dom har inga blygdläppar. Efter en stund sa hon
"Nej, jag tror bestämt att det är en liten flicka i din mage." Sedan pekade hon på det jag sett för längesen och konstaterade att hon varken kan se någon snopp eller pung, utan att det enda hon kan se är något som liknar blygdläppar.
Sedan pekade hon ut navelsträngen och konstaterade att moderkakan är placerad i livmoderväggen ut mot min rygg.

Jag ville ligga kvar där i all evighet och bara njuta av det faktum att det lilla livet vi kunde se på bildskärmen var det barn jag nästan tvivlat på låg i min mage, det var ingen inbillning utan det fanns verkligen en person därinne. En liten Ronja, enligt vad vi kunde se.

Jag fick torka bort kladdet hon smetat in min mage med medan hon räknade ut det exakta BF-datumet med hjälp av måtten hon tagit.
Vi har ju haft 10 februari som prel.datum och fick istället 23 februari som det korrekta BF-datumet.
Lite trist att bli tillbakaflyttad 13 dagar och alltså nästan två gravidveckor men vi fick ju stanna i februari och det kunde ju varit värre, det kunde ju ha varit tomt därinne eller fel antal kroppsdelar.
Så istället för att vara i v. 18+5 var jag alltså i v. 16+6.

Vi fick med oss två UL-bilder och sedan åkte vi hem till mina föräldrar.
Vi bad dom gissa vad dom trodde att vi väntade och dom sa som vanligt; en pojke.
"Det var bara Reine som hade rätt, det blev tydligen en liten Ronja"
Så blev vi bjudna på kaffe och mamma ville titta på dom inte alltför tydliga bilderna och jag tror att hon just då verkligen insåg att hon faktiskt ska bli mormor på riktigt. Mormor till en liten Ronja (eller med liiten risk en pojke med väldigt litet könsorgan, haha) och jag tror hon blev lite rörd :)
Och sedan kom vi ju på att om det nu verkligen är en liten flicka så har vi ju två kartonger med flickbebiskläder nere i mammas källare, mina gamla bebiskläder :)

Runt 19-tiden åkte vi hem och var bara lyckliga. Tittade på "Vem vet mest?" och sa upprepade gånger till varann
"Vi ska få en Ronja i februari!".

När vi sedan skulle sova bröt jag ihop.
Helt från ingenstans började jag plötsligt gråta, helt otröstligt och hjärtskärande.
Reine blev helt förstörd och frågade varför jag var ledsen "vill du inte ha vår bebis?"
"Jooo, självklart! Mer än något annat vill jag ha vårt barn, jag vet inte varför jag gråter."
Jag tror helt enkelt att allt kom över mig på en gång. Oron över att det skulle vara något fel på vårt barn släppte, insikten att vi faktiskt på riktigt ska få ett barn överväldigade mig och rädslan att jag inte skulle hålla måttet som mamma blev outhärdlig. Det var en ren känslostorm som brakade loss i mig och jag både skrattade och grät omvartannat i nästan en timme.
Jag antar väl att det är helt normalt att någon gång under graviditeten ifrågasätta om man verkligen kommer klara av ansvaret för ett barn, om man kommer bli en bra mamma och om man verkligen är mogen att bli förälder.
Jag har skonats väldigt mycket från humörsvängningar hittills under graviditeten och därför kom väl alla känslor över mig på en och samma gång.
Reine tröstade mig och sa "Jag skulle aldrig någonsin vilja ha någon annan mamma till mitt barn och jag kan inte tänka mig någon som skulle passa bättre som mamma än du."
Okej, överdrift från hans sida kanske men han fick mig iallafall att tänka efter och inse att jag kommer klara av det.
Jag är ingen perfekt människa, vem som nu är det, men jag är ansvarstagande och omtänksam mot dom jag tycker om. Och inte minst så älskar jag det lilla barnet som ligger i min mage med sån kraft att det slår ut alla känslor jag någonsin haft för en annan människa, inklusive Reine och min mamma.
Det är mitt barn och jag tänker göra allt jag kan för att det ska få växa upp till en lycklig människa med en bra uppväxt att se tillbaka till.
Jag måste sluta tvivla på mig själv!

Idag känns allt mycket lättare, jag kunde säga godmorgon till lilla Ronja utan att känna tyngden av dåligt samvete eller rädsla inför framtiden.
Allt är bra och allt kommer fortsätta vara bra, så enkelt är det.
 Lilla Ronja, mitt hjärta slår redan hårdast för dig! ♥
Nu blev det ett väldigt långt inlägg, men har man mycket att säga så har man :)
Ciao!