Lördag 30 oktober 2010

Lördag i Oxhagen. Jag ligger i ena änden av soffan med ett glas julmust på bordet och laptopen i knät. I andra änden sitter Reine och dricker folköl. På TV visas en fotbollsmatch som tydligen är jätteintressant eftersom vi har spelat på Stryktipset och Arsenal måste vinna för att vi ska vinna något alls.
I magen har jag en överpigg bebis som har sparkat och skuttat runt därinne i 2 timmar nu. Finns ingen mysigare känsla än när hon lever loppan därinne, skulle kunna ligga här resten av kvällen och bara titta på magen när det buktar här och där i huden.
Igårkväll plockade jag bort staven ur navelpiercingen eftersom huden börjar bli väldigt spänd runt naveln och jag vill inte gärna att skinnet ska spricka :P

Var hos barnmorskan i torsdags på kontroll och allt såg bra ut, har tydligen bra järndepåer och kommer förmodligen inte behöva äta järntillskott under graviditeten. Blodsockret var inte heller högt och blodtrycket var lågt och bra. Vi fick lyssna på Ronjas hjärta och först hördes bara sparkarna i apparaten, sen lät det som det var trafik inne i magen och det var tydligen blodet i navelsträngen man hörde. När BM hittade Ronja och hennes hjärta började jag gapskratta eftersom jag tyckte det lät så roligt, som en galopperande häst. Försökte låta bli att skratta men apparaten kittlades på magen också så det var inte det lättaste att hålla sig för skratt. Men det var härligt att höra hennes hjärta, som lät friskt och bra. Hennes puls låg på 145 och det var tydligen bra, jag har ju ingen aning men enligt barnmorskan är det bra.

Nu börjar jag verkligen längta superdupermycket efter vår lilla dotter, jag vill vakna imorgon och upptäcka att det är februari. Jag vill att dagen då förlossningen äntligen sätter igång ska komma nu nu nu. Jag längtar ihjäl mig efter att få se vårt barn för första gången, känna hennes hud mot min och få överösa henne med pussar. Jag älskar det lilla livet som bor i min mage och vill att hon ska vara klar att flytta ut nu. Tiden går ju ganska fort men den kunde faktiskt få gå ännu fortare.
Visserligen vill jag ju inte missa julen, november kan vi hoppa över så det blir december direkt. När jul och nyår är över tycker jag att vi kan skippa januari och gå direkt till mitten av februari.

Jag ser faktiskt fram emot förlossningen, jag är inte så jävla dum att jag inte fattar att det gör sjukt ont att föda barn men det skrämmer inte mig. Jag bryr mig inte om att det gör ont, jag tycker att det är en del av hela resan att sista etappen är smärtsam. Jag tycker att vårt barn är värt den smärtan om det nu måste vara så.
Min skräck är att det ska bli kejsarsnitt. Jag vill svettas och kämpa mig igenom en naturlig förlossning och känna stoltheten efteråt att jag har klarat en enorm uppgift. Jag hoppas verkligen att Ronja inte bestämmer sig för att hon tänker komma ut med rumpan först, jag hoppas hon ställer upp för mig genom att ligga med huvudet neråt när det är dags. Självklart kommer jag ju inte ha något val om ett kejsarsnitt blir aktuellt, vi får ju vårt barn hur hon än föds men jag hoppas att jag får föda som vanligt.
Jag kanske verkar störd som vill ha ont och inte hellre vill göra kejsarsnitt för att slippa smärtan, men det är så jag vill ha det. Jag har hellre extremt ont och får göra jobbet på egen hand än att någon annan gör jobbet åt mig.

En nyvaken Rebecka i v.24.
(Haha, ser ut som jag inte rakat mig under armarna, men det har jag faktiskt)

Måste få säga att det är otroligt skönt att skippa sminket. Har inte sminkat mig sedan mitten av juli och det är så bekvämt att slippa kladda med foundation och massa annat skit i ansiktet. Man sparar ju en hel del pengar också, vilket inte är helt fel heller ;)
Nej, nu ska jag sluta spotta ut ord och istället göra något annat passivt.
Ha en trevlig lördagkväll, det ska jag ha med min lilla familj.
Ciao! 

Tisdag 26 oktober 2010

Nu har vi snart bott en månad i Oxhagen, trivs jättebra i lägenheten hittills :)
Katterna verkar också ha gjort sig hemmastadda och har sina egna platser och rutiner här.
Det enda jobbiga med katterna är honkatten som varje morgon står och skriker, river och piper utanför vår sovrumsdörr för att hon vill ha mjukismat.
Vi har bestämt att kissarna har nog med utrymme och att dom därför inte behöver ha tillgång till vårt sovrum på nätterna. Lika bra att vänja dom vid det direkt eftersom det snart kommer en bebis som ska sova därinne och inte bör utsättas för alldeles för mycket katthår.

Sedan vi flyttade in här har jag varje kväll legat och gosat med Ronja-magen och känt på sparkarna. Det har blivit en rutin och jag har lärt mig exakt hur jag ska göra för att få fart på henne därinne på kvällarna.
Hon vrider och vänder sig därinne och sparkar hejvilt som en galning och det är så otroligt mysigt att känna närvaron och rörelserna från henne.

Igårkväll var inte olik någon annan kväll, tills jag skulle umgås lite med Ronja.
Plötsligt kom jag på att jag inte märkt av henne något alls under dagen och tänkte att nu är det slutsovet på en stund för nu vill mamma prata lite.
Jag klappade och strök med händerna över magen precis som vanligt, det brukar få henne att röra på sig.
Men ingenting hände.
Jag buffade lite löst på magen, utan resultat. Började bli orolig eftersom jag är van vid att hon alltid har en spark på lager åt mig på kvällarna, men nu kom det inget alls.
Sa åt Reine att lägga handen på magen och försöka känna efter om det rörde sig, själv skakade jag om händerna att jag inte hade känt nåt ändå.
Han höll på en stund utan att jag kände minsta rörelsen inne i magen, vilket resulterade i frossbrytningar hos mig. Jag sa åt honom att jag inte känt av henne något alls under dagen och att om vi inte får nåt tecken snart måste vi ringa sjukhuset eller åka in till akuten.
Kunde inte andas och ryggen var spänd som en båge på mig av oro, fick resa mig upp och gå omkring litegrann för att försöka slappna av. La mig igen och fortsatte buffa på magen, som kändes konstig och orörlig. Trots att jag försökte låta bli började jag hyperventilera och skaka okontrollerat. Reine frågade om vi skulle åka till sjukhuset men jag sa att vi ger henne en stund till på sig. Han tyckte han kände rörelser ibland men jag kände ingenting inuti magen.
"Det här händer inte, det här händer inte!" tänkte jag hela tiden. Det kunde inte vara sant att det hade hänt något. Började prata med henne och sa åt henne att sluta busa med mamma, det var inte roligt längre.
Efter kanske en timmes väntan och buffande anade jag en liiten liiten rörelse inne i magen och försökte slappna av för att känna efter. Började prata om något annat med Reine och han försökte muntra upp mig så jag skulle börja skratta och slappna av i kroppen. När jag under några sekunder lyckades andas normalt och vara någorlunda avslappnad i musklerna kom en ordentlig kick inifrån magen och jag var nära att börja tjuta av lycka och lättnad. Det gick bättre och bättre att slappna av och då kände jag normala rörelser inifrån magen och vår dotter verkade måttligt irriterad på vårt buffande och krånglande. Hon vred och vände på sig så hela magen böljade upp och ner, fick några rejäla sparkar och slag från henne och jag kunde äntligen andas ut.
Det var nog den värsta upplevelsen jag haft, vad jag kan minnas. Jag trodde att det värsta tänkbara hade hänt och lättnaden att känna normala tecken var så stor att jag tvärslocknade ganska snart efteråt.

Det var väl antagligen pga att jag spände mig så mycket som jag inte kände några rörelser, bebisar känner väl av att mamman är stressad och spänd. Totalt överparanoid var jag förmodligen men det är kanske inte så konstigt, jag älskar det lilla livet jag har i min mage och bara tanken att något hade hänt henne var totalt överrumplande. Jag tror inte jag är ensam om att ha känt den där skräcken som blivande mamma och jag är vädligt glad att det bara var en tillfällighet att hon inte ville reagera igårkväll.
När jag vaknade imorse kändes allt normalt och det rörde sig inne i magen precis som vanligt.
Jag har en jäkla värk i varenda muskel i ryggen och magen tack vare att jag spände mig så mycket igår men det skiter jag i, Ronja rör sig som vanligt därinne och jag behöver nog inte oroa mig för henne.

Vi ska till barnmorskan på torsdag och då ska jag berätta för henne om igårkväll och hon kommer antagligen säga att det är helt normalt. Sen ska vi lyssna på hjärtljuden för första gången, mäta magen och ta lite prover. Skulle något verka minsta onormalt får vi ju komma på ett UL för att kontrollera att allt är som det ska.
v.20  v.21  v.23
Igårkväll upptäckte jag att jag tydligen inte skulle få stanna på ursprungsvikten hela graviditeten utan att nu börjar det hända grejer även med vikten. Men det är ju inte så konstigt att man gått upp ca. 1,5 kg när man är i v. 24 om två dagar. Jag ska vara glad som inte gått upp en massa redan och kan bara hoppas att det inte bara säger pang och drar iväg uppåt sista veckorna. Vill inte gärna spricka över hela huden sista tiden och se ut som en randig ballong :P

Nu ska jag ta på mig lite anständiga kläder för Reines mamma kommer på besök idag och tro det eller ej men det är första gången jag träffar Ronjas blivande farmor. Gissa om jag är nervös? ;P

Vi hörs,
Ciao!