Lördag 31 juli 2010

Nu var det näst intill år sedan jag skrev här. Jag har helt enkelt förträngt att jag ens har en blogg, har inte haft tid eller ork att tänka på den.
En hel del har ju hänt sen sist om man säger så, det vore väl konstigt annars...

Om två månader flyttar jag och Reine till en trea, vi ska flytta ihop och det känns spännande.
Ja, det kan ju verka lite konstigt att vi ska flytta till en trea när vi bara är två personer men det är vi ju egentligen inte. Vi är åtminstone två och en halv person, iallafall än så länge. I februari får vi faktiskt en till person i lägenheten, den personen kommer till att börja med inte kräva särskilt stort utrymme men så småningom kommer det tredje rummet att fylla sin funktion. Vi ska nämligen bli föräldrar och då känns det ju genast lite mer logiskt att vi flyttar till en trea än till en tvåa och sedan kanske inte få möjlighet att flytta till större när det behövs.
Ja, herregud... jag ska bli mamma, det är helt sjukt om jag ska vara ärlig. Det är helt enkelt alldeles för svårt för mig att ta in den vissheten till 100% ännu, jag har helt enkelt inte gett mig själv tid till att smälta det helt och hållet.

Att det kom som en total chock är ju såklart att överdriva, det handlar ju knappast om någon jungfrubefruktning, men att det var oplanerat och kom ganska plötsligt är ingen lögn. Jag trodde inte för ett ögonblick att det berodde på något särskilt att min mens hoppat över tre veckor, utan att den bara blivit oregelbunden som den brukar kunna få för sig att bli ibland. Nej, jag är inte dum i huvudet, självklart tänkte jag tanken annars hade jag ju aldrig köpt något grav.test men jag har gjort såna förut och det har alltid varit samma resultat - negativt.
Därför väntade jag mig ännu ett negativt test och därför skrattade jag bara åt Reine när han kom tillbaka från badrummet och sa "Det är två röda streck på stickan". Jag visste helt enkelt inte hur jag annars skulle reagera just då.

Tanken på abort har inte ens fått möjligheten att utvecklas i mitt huvud förrän jag slagit bort den, aldrig i livet att jag vid 22-års ålder skulle vara så oansvarig att ha oskyddat sex med min pojkvän och sedan använda abort som ett preventivmedel, när jag varit fullt kapabel till att skaffa en förebyggande preventivmedel närsomhelst.
Jag har inget emot folk som väljer abort, absolut inte.. jag tycker att var och en får göra sina egna val, det finns många anledningar till att man bör/vill göra en abort, det finns även många argument till varför man inte bör/vill göra en abort. För min egen del var valet mycket enkelt, jag är med barn och det tänker jag fortsätta vara fram till den dagen i februari då jag blir mamma.

Jag har länge haft en längtan efter att få barn, som många andra kvinnor runt den här åldern säkert får, men att det skulle bli så snart hade jag inte väntat mig. Jag ser verkligen fram emot det här, även om jag vill att det ska vara februari redan imorgon så vill jag samtidigt inte missa själva resan dit. Dagarna och veckorna kunde ju visserligen få gå lite fortare, men jag har hört att när man väl är "i mål" kommer man tycka att tiden bara rusade framåt.
Jag kunde åtminstone få gå in i vecka 17 imorgon, då det äntligen är dags för UL och man får se med egna ögon att det faktiskt på riktigt ligger någon därinne i magen, någon som inte bara är en bild på nätet eller en fantasibild jag målat upp i huvudet utan något verkligt. Något av kött och blod. Ett barn. Mitt barn!

Jag längtar efter den dagen då jag orkar hålla mig vaken även efter jobbet, som det är nu är jag totalt slutkörd innan jag ens jobbat halva dagen och att orka göra något efter jobbet är inte ens att tänka på just nu.
Det är lägenhetsvisning här på tisdag, jag hade planer på att hinna städa och fixa här hemma idag, ja någon brist på tid har jag inte haft men bristen på energi har gjort att det inte är i närheten till klart. Hela förmiddagen ägnade jag åt att tvätta, resten av dagen har jag inte orkat med mer än att sitta och försöka hålla mig vaken.
Det känns mest som jag vill ringa bovärden och be henne skjuta upp visningen, skjuta upp flytten helt och hållet men det finns varken möjlighet eller anledning egentligen. Jag är lycklig att vi lyckades hitta en lägenhet som var ledig från 1 oktober, det hade inte varit så roligt att flyttstäda en lägenhet med en enorm mage och det hade nog inte varit alltför lätt att hjälpa till vid själva flytten heller.
Så det är bara att bita ihop och se till att göra det som måste göras, energin kommer snart tillbaka och då blir det inga problem. Jag är ju som tur är inte ensam, jag får ju hjälp av Reine och det är jag tacksam för.
Det är en dag imorgon också, då får vi säkert det mesta gjort och jag har ju även måndagen på mig att färdigställa en presentabel lägenhet inför visningen.

Nej, här sitter jag och gnäller över att jag är dödstrött hela dagarna och ändå har jag inte gått och lagt mig trots att det är en bra bit in på natten.
Godnatt,
Ciao!