Lördag 11 december 2010

Man ska inte ropa hej förrän man kommit över ån. Någon som hört den förr?
Det är lite så jag gjort, ropat hej alltså...
Jag tror hormonmonstret har tagit mig i besittning idag.
Jag känner mest för att lägga mig under täcket och gråta resten av kvällen, skrika och gråta kanske t om.
Känner mig oälskad och osedd, har haft andra bråket någonsin med Reine och allt känns bara skit rakt igenom.
Hade jag inte mest känt för att brista ut i gråt just nu så hade jag gapskrattat.
Bråket handlade om ketchup. Ja, ni läste rätt. Ketchup.
Det var så löjligt att det inte ens är värt att berätta hela historien.
Summan av kardemumman är iallafall att som höggravid och hormonstinn flickvän borde man ju ha rätt att bli upprörd någon gång under graviditeten och ändå förtjäna lite tröst. Det var jag som blev arg och höjde rösten, men inte utan anledning, det är även jag som är gravid och det är inte bara mitt barn som ligger i magen. Man kunde ju tycka att pappan till barnet jag har i magen skulle komma in till sovrummet (som jag stormade in i) och kolla hur det är med mig. Svälja stoltheten och kanske försöka sätta sig in lite i min situation också, jag mår kanske inte toppen hela tiden och när jag sitter i vår dubbelsäng och gråter förväntar jag mig att min pojkvän ska komma in och krama om mig, trots att jag nyss skrek åt honom.
Jag har varit en väldigt lugn och snäll gravid flickvän i 29 veckor och då tycker jag att jag förtjänar kärlek trots att jag blir upprörd någon enstaka gång, jag kanske inte har rätt i mina argument men det hör ju fan inte hit. När man är upprörd och bara gråter så blir det ju knappast bättre av att man får höra att man har fel och den andra har rätt, man behöver bli tagen med en nypa salt och få ett förlåt iallafall. Jag står fast vid att jag inte gjort något fel, jag är inte löjlig för att jag säger det utan det är faktiskt sant. Förresten spelar det ingen roll, om två personer grälar och den ena går iväg och gråter så är det väl sunt förnuft att den personen som inte gråter kollar läget med den som gör det. Man kanske inte håller med personen som gråter, men vill man att någon ska sitta och gråta över en liten skitsak? Nej, det borde man inte vilja. Speciellt inte när det är ens gravida flickvän som gråter. Man säger något uppmuntrande och stryker ett streck över det som hänt (om det inte är något allvarligt) och jag lovar att det kommer vara ur världen fortare än någon blinkar.
Eller har jag fel?
Om jag bara orkade förklara exakt vad som hände skulle ni verkligen hålla med mig.
Men samtidigt som jag är förkrossad över hur dålig min pojkvän är på att be om ursäkt efter ett gräl så älskar jag honom och att inte förglömma så var det här vårt ANDRA bråk någonsin. Men jag kan ändå inte smälta att han inte ger sig trots att jag står och gråter framför honom. Hallå?! Din flickvän sitter och gråter och du sätter dig för att äta maten som hon tydligen har förstört med en uns ketchup och helt utan dåligt samvete?
Jag kanske också ville äta, det var ju ändå jag som stod vid spisen, men jag vägrade torka tårarna och sätta mig vid bordet och äta med personen som nyss gjort mig så upprörd att det fått mig att gråta och inte sagt förlåt för det.
Jag kanske framstår som en typisk galen gravid tjej just nu, men jag är fan inte ensam om att vara blivande förälder och varför ska då jag vara ensam om alla känslor?
Ni karlar kommer alldeles för lätt undan, fyfan vad ni inte har en aning om hur det är att vara gravid och känna det som om hela bäckenet gått i 20 bitar när man går. Jag älskar att vara gravid, det förnekar jag inte, men jag tycker att pojkvännerna till dom gravida tjejerna ska ha lite överseende med deras humör ibland och ändå vara förstående. För ni vet inte hur det känns. 
"Här sitter du och bryr dig jättemycket om att jag suttit och gråtit i en halvtimme"
"Du skällde ju ut mig det sista du gjorde och smällde igen dörren..." OCH?
Inte precis rätt kommentar för att få ett bråk att vara överspelat. 
Det blev lite mer tjafs och sen gick jag in på toaletten och satt där och stortjöt i 10 min, utan minsta reaktion från karln som satt i soffan. 

Därför försvinner inte känslan av att vilja brista i gråt hela tiden, han tänker inte ge sig. Jag gjorde fel som höjde rösten och slog igen sovrumsdörren, oavsett om det är jag som gråter är det fortfarande inget han har gjort fel. Han forsätter argumentera mot mig och jag fortsätter vara ledsen för att han inte bara kan säga förlåt att jag gjorde så och nu stryker vi ett streck över det här. Visst, jag är lugn nu och jag sitter inte och gråter men jag är fortfarande arg. Jag känner fortfarande för att ta upp bråket igen för att få ett avslut på det, jag behöver liksom ett avslut för att jag ska sluta vara sur över det som hände.
Det enda jag vill är att han ska säga förlåt, oavsett om det är han eller jag som gjort fel. Det är ju hursomhelst inte HAN som gråter.

Karlar alltså...
Jag blir fan galen på er ibland!

Det här blev ett jävla skitinlägg men det skiter jag i.
Ciao!