Tisdag 7 december 2010

Igår ägnade jag och mamma flera timmar åt att baka kakor i stora lass. Det blev hallongrottor, mazariner, choklad/nötkakor, ökensandkakor och chokladdrömmar. Det var mysigt att baka med mamma, som när jag var liten och hjälpte mamma när hon bakade kakor och bullar.
När jag tänker tillbaka på det så känner jag att så vill jag också göra, baka med mina barn, göra pepparkakshus och baka pepparkakor (eftersom det är så enkelt att baka pepparkakor med barn ;))

Inatt när jag låg och sov drömde jag en jätteskum dröm.
Jag kände hur det rörde sig inne i magen och så lyfte jag på tröjan för att titta och då upptäckte jag att min hud var så tunn att jag såg henne igenom huden. Såg hennes kroppsdelar i detalj inne i magen.
Jag såg hur hon tryckte med ansiktet utåt, såg hennes näsas form i min hud, hennes ögon, kinder och haka. Jag kunde klappa henne på kinden och hon tittade upp på mig (genom huden) och det kändes som mitt hjärta skulle sprängas av kärlek.
Det var både underbart och otäckt, jag blev så rädd att hon skulle bli skadad genom min otroligt tunna hud att jag inte vågade röra mig. Huden var så elastisk att den töjdes ut ända ner mot knäna på mig, så hon hängde ner mot marken (sa ju att det var en skum dröm) och jag blev tvungen att lyfta upp henne och hålla om henne genom magen så hon inte skulle slå sig mot mina ben.
Jag satt och höll om henne precis som om hon vore utanför min kropp, trots att det fanns ett tunt skikt med hud emellan oss och var så lycklig att jag kunde spricka. 

Som jag sa, jag drömde en jätteskum dröm. Men hela dagen har jag gått runt och tänkt på vårt älskade lilla barn och för första gången har hon ett ansikte, jag ser henne framför mig så som hon såg ut i drömmen och jag kan inte sluta le inombords. Jag älskar det lilla livet jag har i magen så mycket att jag inte vet hur alla känslor ska få plats i min kropp, det verkar helt omöjligt att älska någon så mycket och att jag fortfarande har plats kvar till att älska alla andra jag älskar är ju väldigt konstigt.
Jag är inte ensam om att som blivande mamma längta mig galen efter att få träffa mitt barn. Men jag måste ändå säga att min längtan blev ännu större efter inatt, jag vill träffa personen som ligger i min mage nu nu nu! Eller jag vill att det ska bli februari nu, jag vill ju att hon ska hinna bli färdig innan hon tittar ut så då behöver det ju bli februari åtminstone.
Går in i vecka 30 imorgon, så om 8-12 veckor sitter jag med mitt barn i famnen och kommer garanterat vara lyckligare än någonsin innan. Det är inte så avskräckande lång tid kvar, jag får helt enkelt ha tålamod och bara vänta tills hon bestämmer sig för att vilja upptäcka världen utanför mammas mage :)

För några månader sedan tvivlade jag på mig själv som mamma, trodde inte jag skulle passa som mamma men jag tvivlar inte längre. Jag vet att jag kommer bli en bra mamma, jag kommer älska mitt barn och göra allt jag kan för att ge henne ett bra liv. Jag vet att Reine kommer bli en bra pappa också, han kommer ge henne massor med kärlek och när jag inte klarar av att sätta tillräckliga gränser kommer han finnas här och ta den rollen. Vi kommer komplettera varann som föräldrar och göra vårt bästa för vårt barn.
Min osäkerhet är helt bortblåst, jag är inte sämre än någon annan så varför skulle jag vara en sämre mamma än någon annan? :P

Nu räcker det med tjat från min sida, ha det så bra :)
Ciao!