Onsdag 21 januari 2009

Nu har jag legat i 4 timmar och försökt somna, har vridit och vänt mig i sängen, läst en halv bok, kollat på en astråkig film som borde göra mig trött, har försökt med allt. Jag kan inte sova! Jag ligger bara och tänker på allt runt omkring mig, att jag bara har fått jobba 3 dagar den här månaden, vilket kommer sätta mig i stor jävla knipa lagom till Mars. Jag ligger och bävar inför att få min lönespec som berättar hur lite jag kommer få i lön på fredag. Jag ligger och oroar mig för att jag inte ska få igenom min ansökan till Alfa-kassan och att jag inte kommer få någon hjälp från soc och om jag nu får det så kommer det fortfarande inte räcka till för att överleva. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har sökt nya jobb.
Vad mer kan jag göra nu? Jag har verkligen ingen aning om hur fan det kommer gå för mig dom här närmsta månaderna, jag vågar egentligen inte ens tänka så långt, men likförbannat är detta det enda jag tänker på hela tiden.
Från det ögonblicket jag vaknar till dess att jag äntligen somnar, så mal det i bakhuvudet; Ditt liv rasar samman igen Rebecka, ditt liv rasar samman igen Rebecka, ditt liv rasar. . .
Jag går omkring i en ångestbubbla hela dagarna, smyger omkring som på nålar omkring mig själv, för rätt som det är exploderar jag i raseri över ingenting, vill bara skrika rakt ut och får lust att kasta saker omkring mig eller bara kasta mig ner på golvet och gråta. Jag går omkring med ett fånigt låtsasleende på läpparna utan att för ett ögonblick avslöja hur jag egentligen mår, skulle jag visa mina egentliga känslor så skulle nog folk bli oroliga över mitt ansiktsuttryck. Jag känner mig tom och på något konstigt sätt övergiven trots att jag inte alls är övergiven, iallafall inte av dom jag tycker om.
Jag är påväg nedåt i min berg-och-dalbana igen, allt ser bara svart ut och jag orkar inte se svart på allting. Jag orkar inte tänka negativt och jag vill inte vara en pessimist, jag försöker se ljust på saker och ting men det går inte just nu.
Jag vill bara veta vad jag ska göra, hur ska jag lösa det här? Jag har inga rika föräldrar som jag kan vända mig till och be om hjälp, dom försöker hjälpa mig så gott dom kan men det kommer inte att räcka, även om jag är väldigt tacksam för all hjälp jag får. Men det funkar inte att leva såhär i längden, det är alldeles för otryggt och ostabilt. Jag måste ha en stadig grund att stå på, hur det än löser sig i februari och mars, för att kunna överleva.
Och jag vet att jag gnäller men vad fan ska jag göra då? Jag vet att jag inte är ensam om att ha problem med ekonomin, eller problem överhuvudtaget och att jag säkert är jättelöjlig etc. men det är inte så att min ena nagel har gått av, utan det är mitt liv som rasar samman och jag har rätt att vara orolig och gnällig.
Jag tänkte att om jag sätter mig och skriver ett tråkigt blogginlägg där jag öser ur mig all min oro och alla mina negativa tankar så kanske jag kan slappna av såpass mycket att jag faktiskt kan sova, men jag är fortfarande på helspänn. Snart ställer jag mig i duschen, tar bilfan till verkstaden (IGEN) och sen går jag hem till mamma och ringer Alfa-kassan angående mina pengar, sen får jag väl lägga mig och vila hemma hos mamma antar jag. Bilverkstan öppnar om en timme, så det är kanske inte en sån dum idé faktiskt.
Nu får det bli som jag sagt, dags att hoppa in i duschen.
Ciao!