® Självklart, vad trodde jag?

Klockan var ställd på 7.45 för att jag skulle upp och ringa till sjukgymnasten klockan 8.
Som vanligt kunde jag inte somna förrän klockan var 5 någonting, vad annars?

Efter ett par timmars sömn börjar alarmet ringa, men det är något konstigt med det... jag kan inte stänga av ljudet??
Och sen låter det så konstigt, alarmet ropar "Rebecka, hör du mig? hallå, hallå??" och jag som fortfarande sover i stort sett, fattar noll! Vafan är det för jävla dröm jag drömmer, tänkte jag. Till slut tystnade det konstiga ljudet, och jag börjar vakna till och tänker, vad var det där för något?
Plockar upp mobilen och ser att det står " Dolt Nummer - 2-juli 06.57" och jag förstår fortfarande ingenting,
det har ju inte ringt nu? Plötsligt börjar mobilen låta igen och nu är jag såpass vaken att jag uppfattar att det ringer i telefonen.
Jag svarar och det visar sig att det är Izabell, min nya arbetskamrat som ringt mig och första gången hon ringde hade jag försökt "snooza" och istället startat Högtalaren, därav den riktigt skumma "alarm- signalen" för ett par minuter sedan.
Izabell är på Örebrokompaniet, vi var där igår hon och jag och gick igenom hur allt fungerade och hon var totalt förvirrad av all ny information och livrädd att något skulle gå fel idag.
       Och mycket riktigt, stackars Izabell har låst in sig på Örebrokompaniets butikavdelning och hon har panik,
hon är ensam där och dörren har gått i lås och det finns inga utgångar!
Men en halvsovande Rebecka lyckas dock få ut henne därifrån på något sätt,
hur det gick till minns jag inte men slutet gott allting gott.
                                                                                                                                               
Jag somnade om, när det började låta konstigt tog jag förgivet att jag drömde, aldrig i livet trodde jag det var väckarklockan.
Plötsligt ringer min mamma och stör mig i min redan avbrutna och förstörda sömn,
jag svarar jätteirriterat att "ska jag aldrig få sova?" och hon säger "klockan är kvart i 9, jag hoppas du har ringt Vårdcentralen"
Helvete! Självklart har jag inte ringt vårdcentralen!
Men som tur är lyckades jag få tag i dom innan telefontiden var slut och jag fick en tid nästa fredag.

Eftersom jag bara har fått ett par-tre timmars sömn lägger jag mig och vilar en stund till,
men  det är bara det att jag somnar och vaknar inte förrän klockan är 14.53!
Så det var min onsdag det, kul.
och nu ska jag snart duscha och få något i magen, sedan är det inte lång tid kvar innan min syster ska sjunga på Talangen och då bär det iväg dit.

Jag återkommer förmodligen senare,
Ciao!

---

® Nervositet och stolthet.                              

Nu ska jag snart åka iväg mot Brunnsparken där jag ska möta upp med min pappa, min farbror och hans pingla.
Portarna in till Brunnsparken öppnar omkring 18.30 och uppträdandena börjar klockan 19.00
och jag är såå nervös, fyfaan!
Jag har alltid varit sån här, själv skulle jag inte ens våga gå förbi framför publiken, allra minst ställa mig på scenen.
Jag har haft scenskräck/muntlig redovisnings-skräck så långt tillbaka jag kan minnas, kallsvett och yrsel kommer smygandes
och jag får svårt att andas. Men som om det inte vore nog att jag mår dåligt för min egen del, så är det samma sak när någon
som betyder mycket för mig ska göra något sådant. Jag minns när jag var på min fd. pojkväns skola för några år sedan,
dom hade öppet hus och skulle ha en uppvisning som kallas "Stilar & Trender" (jag har själv gjort den uppvisningen, usch usch)
och den utspelade sig i 50, 60, 70, 80 och 90-tal. Varje grupp har ett årtionde där dom spelar/sjunger låtar från det decenniumet och visar mode osv.
Hur som helst så skulle sedan min pojkvän göra ett solo-uppträdande och sjunga en låt från hans favoritartist/idol/Gud (2Pac) och jag trodde jag skulle dö.
Jag började hyperventilera och det gick så långt att jag faktiskt bad honom låta bli, jag var så nervös för hans skull att jag mådde illa och skakade.
Men han ville ju självklart inte skippa att sjunga den låten, så jag sa att "jag går ut härifrån så länge, jag klarar inte det här"...
då "hotade" han med att inför allihop säga "Den här låten tillägnar jag min älskade flickvän, som sitter där -peka-"
Då fick jag ge med mig och sitta längst bak och svettas. Det gick ju självklart bra för honom, men det är inte det som har betydelse,
det är bara det att dom som står mig så nära som han gjorde och min syster gör, dom får mig att känna mig som det är JAG som står där.

Jaja, nog snackat om detta nu. Ointressant och tidsödande, för jag måste snart röra på mig.

Jag återkommer senare (om jag överlever den här upplevelsen) och upptaderar hur det har gått.

Puss och kram,
Ciao!