® I tend to stay down for a while
                                             
Det börjar gå nedåt igen, hatar att känna hur jag sjunker djupare och
djupare tills jag slutligen känner botten av min tillvaro under mina fötter.
Jag börjar känna att saker och ting tar på mina nerver lite för mycket just nu -
brist på glädje, sjukskrivningar, läkarbesök, sjukgymnaster, idiotkarlar, idiot-Rebeckor, räkningar, bilreparatörer, arbetsförmedlingar, fattigdom, ensamhet, oro, ångest, självkritik, tatueringar, ångest...
Listan skulle bli lång om jag fortsatte, men det finns ingen anledning.
Allt står mig upp i halsen nu.
Jag har inte råd att vara deprimerad!
Jag är som vanligt påväg ner för backen i mitt livs berg-och-dalbana
och som vanligt lyder mantrat i huvudet; "jag orkar inte, orkar inte, orkar inte, orkar inte. . ."
Nej, jag orkar inte. Förstår inte hur allt kan vända så fort, vaknade i morse med en inte alltför stor livslust men den fanns där, nu när dagen kommit till sitt slut känner jag ingen lust till någonting.
Magen skriker efter mat, men jag får inte ner en bit.
Någon skämtar, jag kan inte skratta.
Någon kramar mig, jag kan inte krama tillbaka.
Det är knappt att jag orkar svara när någon tilltalar mig.

Det är en hemsk känsla som griper tag i en när man känner att man inte har någon kontroll.
Att känna att ens eget liv inte styrs av en själv och att inte orka göra något åt det.


Jag är timanställd på ett städföretag, har sedan urminnes tider haft svag rygg och nu har min brist på uppmärksamhet och hänsyn till min egen hälsa, hunnit ikapp verkligheten. Min rygg är totalkvaddad och har varit det sedan början av juni, jag har inte kunnat jobba på 3 veckor tack vare detta, hann jobba 36h. Var hos läkaren 19 juni och fick Naproxen utskrivet och blev sjukskriven t.o.m 30/6.
Eftersom jag fortfarande har ont, så ska jag till läkaren imorgon igen för ytterligare utvärdering.
Jag har blivit beordrad att uppsöka en sjukgymnast och dit ska jag nästa fredag.
Har ännu inte fått någon som helst info. om huruvida jag blivit beviljad ersättning, hurpass stor ersättning etc.
Jag utgår från att jag får det och en sjukersättning baserad på min minimala årsinkomst (som vore pinsam att nämna här) kommer inte kunna vara annat än skrattretande.

Summan av hela kardemumma-bageriet landar omkring 500-ingen, pengar som jag inte har råd att avvara.
Mitt magsår är; HUR FAN SKA JAG ÖVERLEVA?
När juli-räkningarna kommer och jag sedan ska matcha detta med min juli-inkomst,
då kommer tårarna spruta och mitt hår kommer ligga i drivor omkring mig. Jag får inte ihop kalkyleringen, jag har sådan ångest att jag känner mig trasig.

---

Sedan kommer nästa roliga bit, min tatuering.
Killen som gjorde min tatuering från scratch kunde inte rita och än mindre tatuera,
kan ju börja med att informera om att han använde grått istället för svart.
Jag uppsökte en annan tatuerare i hopp om att kunna rädda det som räddas kan;
få den ifylld med svart och kanske justera den lite.
Glada i hågen satte vi igång med "the makeover" och allt kändes prima.
Sedan säger tatueraren; Ja-adu Rebecka, jag tror vi får tänka om lite på den här, han har ju gjort den totalt oproportionerlig och slarvigt. Jag skulle vilja göra någonting runt Älvan för att dölja det värsta."
"Okej, visst gör det. Bara det blir bättre än ursprunget."
Han fortsätter lite till och så slutar han igen efter en stund och säger;
"Nejdu, jag är ledsen men jag kan nog inte göra något åt den här. Visst kan jag fortsätta fylla i och fixa, men det kommer bli grötigt och inte bra alls. Jag skulle aldrig för mitt liv kunna släppa iväg dig med en tatuering som ser förjävlig ut.
Vi kanske ska fundera på att göra en cover-up? och sedan kanske göra en bättre version av älvan någon annanstans?" 
Jag blir lite tveksam, såklart, men kommer fram till att han har rätt. Jag har från början varit besviken på resultatet av Älvan, som skulle bli så fin.
Med tungt hjärta inser jag att det är kört, min älva fick vara med i 7 månader, sen var tidsfristen slut.
(nu är den väldigt omgjord för att visa konturerna, såhär skarp är den verkligen inte)

Han börjar sedan prata om min ros (5,5år gammal) som jag har på skuldran och tycker att även den börjar
sjunga på sista versen. Han undrar om vi inte ska göra någon inbakad variant så vi täcker både Älvan och rosen.
Jaha, hmm, jaaa... kanske det...
Jag kommer fram till att en ev. cover-up i form av en orchidé-stängel kanske vore en bra lösning.
Tatueraren börjar skissa på detta och jag får ta med mig resultatet hem, för att fundera.
Vi bokade en tid till onsdag nästa vecka.

Har sedan jag kom hem haft en klump i magen och jag antar att det här var droppen som fick min bägare att rinna över.
Beslutar mig för att åka hem till mamma och Kent för att prata lite och även dryfta min tatuering (mammas stöd och åsikt har alltid vägt mycket).
Det som känns mest är tanken att täcka min första tatuering, rosen, som jag verkligen känner starkt för.
Mamma tycker verkligen inte att jag ska ta bort den, för med lite uppfräschning kommer den bli lika fin som den en gång var.
(riktigt dålig bild, har tyvärr ingen bättre just nu)
Jag kan tänka mig att lägga till något, göra den lite större och lite mer detaljrik, för nu i eftertanke kan jag inte förstå varför jag funderade på att tatuera över den.
Den har varit med mig sedan jag var 14 år och den är värd en ifyllning, för den är väldigt snyggt gjord.

Funderar därför på att göra den tänkta cover-up tatueringen(med vissa ändringar) mot andra skuldran istället.
Jag får se hur jag gör, det blir nog bra till slut.
Vill ju inte gå omkring med något misslyckat intatuerat i huden, det skulle jag aldrig komma över.
En tatuering är ju tänkt att vara resten av livet, därför vill jag vara nöjd med mitt beslut för resten av livet.

Börjar bli riktigt snurrig och trött nu så jag säger godnatt och
Ciao!