Söndag 20 Juli 2008

® Ja, tänk om. . .

Jag har tänkt på en sak, som gäller mig och andra också kanske...
När det händer något jobbigt, så tänker jag till exempel; "Tänk om det hade gällt ett killproblem istället".
Men när det sedan kommer upp ett killproblem, då önskar man att det var något annat problem.
Jag önskar alltid att det gällde vad som helst förutom det problemet som uppstått...
Blir man dumpad så önskar man det var pengar som var problemet istället, något som går att lösa.
Håller man på att bli vräkt önskar man istället att man blivit dumpad och det går att lösa genom att hitta en ny.
Jag vet inte, kanske är det bara jag som tänker så? Att jag aldrig vill befinna mig i just den sitsen jag befinner mig i, utan önskar istället att det var något annat... Som när min föredetta pojkvän åkte fast för "förberedelse till rån" i början av förra sommaren, jag fick inte träffa honom på 1,5 månad, inte höra hans röst, inte se honom.. bara skicka brev, som tog 1,5 vecka innan dom kom fram...
Då önskade jag att han istället hade dumpat mig, för då hade ju ändå chansen att få se honom och träffa honom varit större än den var just då.

Låg och tänkte på det här för ett par dagar sedan... att tänk om man fick en dödlig sjukdom, det var alltså kört, inget mer att göra... vi tar AIDS som exempel...
Självklart skulle man ju önska att det var vad som helst, ångra, rasa, gråta, resignera och ge upp... Man skulle med hela sitt hjärta önska att man blivit av med ett ben, eller båda.. eller en arm.. istället för just AIDS.
Men skulle man någonsin önska att man fått AIDS istället för att förlora en arm eller båda benen?
Svår fråga, det enda jag skulle kunna tänka mig som var värre är om någon av mina närstående skulle dö.
Seriöst, jag skulle gå sönder, förmodligen aldrig mer bli glad för något,.
Mina föräldrar kör lastbil båda två, mamma för Posten här inom Örebro och Kent kör mellan Hallsberg och Gävle varannan dag. Jag har en ångest som fräter sönder mig, varje gång dom är ute och kör.
Jag är livrädd att någon av dom ska dö, vilket egentligen är ganska löjligt... för jag kan ju inte göra något åt det.
Kan inte förbjuda dom att åka till jobbet, kan heller inte förhindra att något kan hända.
Det är just det som är grejen.
Jag är nog en ganska ångestfylld person, nu när jag tänker efter..

För några år sedan var jag 100procent säker på att jag skulle aldrig få uppleva min 18-årsdag. Jag var så jävla tvärsäker på att jag skulle dö, på något sätt. Även det här att jag fick "flytta-hemifrån-saker" i julklapp och present, då fick jag alltid en klump i magen och tänkte; "Jag kommer aldrig hinna använda det här, kommer inte leva så länge. Min familj har köpt det här i onödan, för jag kommer aldrig flytta hemifrån."
Det var en riktigt jobbig period, kunde ligga och grina på nätterna av ångest för att jag skulle dö. Mamma trodde jag blivit psykiskt sjuk eller något, vilket jag säkert är också.. :P Jag såg heller ingen anledning att kasta bort tid på utbildning i gymnasiet, för den skulle jag inte få någon användning av ändå.
Men visst låter det sjukt? Sedan gick det värsta över, men ibland kommer det där mörkret över mig och tar ett kramptag om mitt hjärta. Även om det inte alls är som förut, inte alls. 
Jag tyckte det kändes som mitt liv inte hade någon mening, för det skulle ändå vara slut snart... fyfan vad sjukt att tänka så när man är 14-17 år gammal!
Jag tror det var när jag träffade Tommy som det försvann, jag fick annat att tänka på och andra tankar upptog min vardag och därför slutade jag tänka på såna otäcka saker.
Idag mår jag väl så bra som man kan må med tanke på alla omständigheter omkring mig... 
sjukskrivningar, brist på pengar, räkningar, depp, grå vardag och allt annat jobbigt som händer-
Jag är glad att jag inte anser att jag kommer dö snart, för då har jag ju åtminstone en chans att ordna upp allt nu när det inte känns meningslöst och slöseri med tid. 
Jag vet att jag kommer dö någon gång, samma sak gäller alla andra..
det finns bara ingen anledning att gå runt och vara rädd för det, det har man ju vetat sedan dagen man föddes att man också ska dö och jag vet ju att en "vacker" dag händer det..
Inget att göra åt, för det är livets enda rättvisa.

MEN, nog snackat om det där nu.
Provade att jobba igår, på min ordinarie jobbhelg. Det gick inte speciellt bra nu heller, kan fortfarande inte böja mig och kan därför inte utföra mitt jobb ordentligt.. Får se vad sjukgymnasten säger på tisdag, om hon tycker det är så bra att jobba när det gör så ont i ryggen..
Är livrädd att om jag skulle skita i att det gör ont och jobba ändå för pengarnas skull, så kanske jag förstör ryggen för all framtid? 20 år med pajjad rygg och massa problem, vem vill ha det så?
Inte jag i allafall men jag får väl se vad hon tycker att jag borde göra, jag lämnar det i hennes händer.

Usch vad jag har känt mig nere dom här dagarna, mycket pga vädret men även andra saker. Ekonomiska saker.
Om bara vädret kunde bli bättre så skulle jag i allafall få ork att ordna upp allt annat, men som sagt så tynger vädret ner mig och gör mig handlingsförlamad.
PISS SOMMAR, säger jag bara. Riktigt jävla piss väder är det.
 
Igår åkte jag i allafall hem till mina föräldrar och kollade på Allsång på Skansen reprisen. Sedan åt vi och sen åkte vi iväg till Hjälmarbaden för att gå med Sapply (våran hund) och så han skulle få bada. Simmade och lekte i vattnet gjorde han och sedan åkte vi hemåt igen. Sapply var helt slut efter simturen, han älskar att bada och simma efter pinnar som vi slänger ut åt honom, får en liten kallsup här och där och sedan springer han upp, skakar av sig allt vatten på oss och slänger sig ner i sanden eller jorden så han blir riktigt skitig, då trivs han.
  
(Mitt hjärtegull)

Åt varma mackor på kvällen och kollade på filmer, "Broken Flowers" (störd film) "House of the dead" (lite smått löjlig) och sedan "Den Osynlige" (väldigt bra film, men ganska obehaglig, har sett flera gånger)
Sedan bäddade jag i soffan och sov där.
Imorse vaknade jag och upptäckte att jag haft sällskap i sängen, verkligen jättemysigt.. 
det var inte Sapply jag haft i sängen, sån tur hade jag inte..
 Nej, det var en FUCKING JÄVLA TVESTJÄRT på lakanet!!
FYFAAAN vad vidrigt alltså, visserligen var det död, men den måste ju ha tagit sig dit inatt för det fanns inga jävla tvestjärtar där när jag la mig!
USCH! Så idag har det krupit på kroppen hela tiden, fick klä av mig kläderna igen och skaka av dom 10ggr, men ändå kändes det som dom var överallt..
Ingen av oss förstår vart den kommer ifrån, finns inga tvestjärtar inne i deras lägenhet.
Men fatta vad den där jävla äckliga jävla saken kan ha hållit på med inatt, krupit omkring på mig och... fyfaaan.
Jag lovar att dom kommer jaga mig resten av livet nu, dom finns säkert i kläderna på mig och dom har säkert byggt bo i håret på mig.. Jag vill krypa ut ur mitt skinn av obehag. Dom är överallt på mig nu!
Nej usch, måste sluta tänka på det där äckliga djuret annars måste jag snart springa och spy eller nåt!

Nu är jag i allafall hemma, utom räckhåll för äckliga jävla tvestjärtar och andra djävulska djur.
Även om jag minns från när jag var liten att det kryllade av tvearslen här i Varberga, när vi bodde här.
Tur att jag bor högst upp och inte har någon balkong med möbeldynor och grejer(där dom trivs).
Utrota dom jävlarna, tillsammans med myggor och fästingar!

Ska väl dricka upp mitt kaffe nu och göra något annat än att sitta här, typ sitta i soffan och kolla på tv istället.
Börjar bli hungrig, hmm... så jag borde kanske äta något också?

Ciao, på er.