Onsdag 13 augusti 2008

De senaste dagarna, eller ja igår och idag har jag varit ute och flängt mestadels.
Var och hämtade papper från försörjningsstöd och pratade lite igår.
Inhandlade lite bas-grejer till katten och sen var jag hos mamma hela kvällen.
Kom hem, orkade inte sätta mig vid datorn, satte på en film att somna till.
Kunde inte somna, så när filmen var slut och klockan var typ 3 så läste jag lite.
Släckte och försökte sova, men nej, inget sova.
Tände lampan igen och läste lite till..
Klockan 7 gav jag upp mina försök att sova, satte mig vid datorn och kollade runt lite på nätet.
Pratade med Magnus, som jobbat till klockan 6 och var den enda som var kontaktbar så tidigt.
Kollade på olika inredningshemsidor, med massor av prylar till hemmet och mycket annat.
Hittade ännu en gång dessa groteska "roliga-prylar" på ett antal sidor..

Tycker den är en aning osmaklig, ni får ursäkta mig...

Dom finns i alla möjliga färger och visst, jag erkänner att den är originell och så.. men jag skulle inte klara av att ha en sån hemma, jag får konstiga rysningar av den. Jättelöjligt jag vet. Har även sett en liknande men då är det en HUND med massa knivar i sig, och den var ju ÄNNU VÄRRE.
Barbariskt att designa en hund med massor med knivar i sig, nästan mer groteskt än denna.

Vid 8.30 blev jag såpass trött att jag förmodligen kunde somna och sova några timmar innan jag skulle upp och fixa dagens göromål.
Klockan 9 sjunker jag precis ner i den underbara sömnen, då mobilen ringer. Helvete, också!
Det är ett "Dolt nummer" som ringer och eftersom jag väntar samtal från Försörjningsstöd så svarar jag.
Det är dom som ringer och jag blir sittande i ett samtal som varar i ca 40 min. Måste ha verkat en aning efterbliven eftersom jag av total utmattning inte riktigt kopplade något hon sa. Var tvungen att fråga flera gånger vad hon menade och jag sa fel hela tiden osv.
När allt verkade vara uppklarat och färdigdiskuterat så var klockan 9.45 och jag passade på att ringa Alfa-kassan och fråga hur det gick med min anmälan. Även där betedde jag mig smått skruvad och råkade hela tiden avbryta han som jag pratade med, fick liksom ingen hejd på min malande mun.
Bad om ursäkt att jag avbröt och sen fortsatte min mun att gå. Jag är ju riktigt pinsam ibland.
Fick veta vad jag behövde komplettera med, även hos Alfa-kassan och min irritation bara växer.

Jag blir så förbannad på Arbetsförmedlingen som inte kan förklara saker ordentligt för mig; hur, vad, var, när och varför jag ska skicka in en anmälan till Alfa-kassan. Jag framstod som ett jävla våp som hade noll koll när det kom till kritan.
Jag har varit på AF för att specifikt få hjälp med min ansökan om Alfa-kassa, men vad händer?! JO, det blir i allafall fel, för dom berättade inte att jag skulle ha ett intyg från det jobbet jag hade för 1 år sedan också.
Ja, jag blir snart ursinnig på det här!
Ingenting går smidigt, hur jag än försöker, hur många jag än ringer, hur många jag än frågar så missar dom alltid att informera mig om något.
Både på Försäkringskassan och Alfa-kassan saknade dom viktiga uppgifter som behövdes och jag sitter här som ett jävla fån och dagarna rullar på fram till slutet av månaden då hyran, elen och alla andra FUCKING räkningar ska betalas. Den sista augusti kommer jag inte ha hunnit få några pengar från varken det ena eller det andra "mark my words!".
Alltså har min enda lösning nu varit att gå till Försörjningsstöd och det känns som om jag nu har nått botten på den här jävla bägaren som visat sig vara fylld med endast DYNGA!
Jag vet att jag riskerar att låta som en riktig bimbo eller något, men jag har ALDRIG behövt be om pengar, lånat pengar och så vidare, förrän år 2008. Jag har hittills betalat mina räkningar, min hyra och allt med mina egenhändigt intjänade pengar. Inga bostadsbidrag, inga soc-pengar, inga studielån(då jag pluggade på Komvux) har jag behövt ansöka om för att överleva.

Till slut kom jag i säng och somnade runt 11 tiden och gick upp klockan 14.
Skulle iväg och fixa present(som pappa fick betala) till min lillasyster som fyller 15år den 18/8.
Sen har jag tillbringat resten av dagen hemma hos pappa, där det var lite "kalas" för Mikaela.
Kom hem vid 21-tiden, plockade fram en massa papper som ska bifogas till ansökningen om försörjningsstöd och nu sitter jag här och mår jättedåligt.

---------------------------------------------------------
Mitt år började på fel fot från början, hade dragit hemifrån efter ett ganska allvarligt gräl med föräldrarna i slutet av december, bodde hos en kompis och senare började jag hänga hemma hos kompisens bror i Kumla, jag mådde skit och i min lilla bubbla av depression så orkade jag inte jobba.
Hade ägnat hela December åt att jobba och hade helt enkelt jobbat musten ur mig.
När jag stack var måttet rågat och mitt psyke klarade inte mer, allt var kaos och allt rasade runt omkring mig.
När min chef ringde och erbjöd mig att jobba hittade jag på den ena efter den andra ursäkten; jag har ont i halsen och feber, min mage krånglar, jag har ingen bensin(befann mig i Kumla), inga pengar till bussen...
Vissa av mina ursäkter låg det ju sanning bakom, jag var luspank.
Alltså vore det ju självklart att jag borde jobba, men min kropp protesterade. Jag behövde lappa ihop mig själv och min mentala hälsa, jag mådde illa av tanken på att jobba.
Min chef var helt införstådd i vad som hade hänt och försökte förklara för mig att det sista jag behövde var att bli av med jobbet.
Jag jobbade ju såklart ibland, inte alls i samma mängd som förut och jag hade ju mitt fasta schema varannan helg.
Det jag trodde var en romans, en början till ett förhållande visade sig vara totalt fiasko från början till slut.
Det fanns ingen kärlek alls att tala om från hans sida, trots att vi faktiskt delade säng i nästan 2 månader och gjorde sånt som kära/upphetsade människor gör. Alla i hans bekantskapskrets antog att vi var ett par, även jag.
Han fick mig att, i dimman av mina känslor för honom, sätta upp kredit för en datorskärm för 2000kr(med ränta) OCH en projektor för 8000kr, på avbetalning. Han skulle sätta över pengar till mig och betala räkningarna såklart.
SÄKERT! Jag kunde inte ha varit mer urblåst i skallen än vad jag var under den perioden.
Jag gick rakt i fällan och hur det gick sen, har jag redan berättat. Han är skyldig mig en massa pengar och jag slåss med tänder och klor för att få igen det som är mitt, utan några konkreta resultat.
I slutet av februari fick jag tag på en lägenhet i Varberga, jag räknade ut att om jag fanimej tar mig i kragen och slutar lalla runt så skulle jag ha råd att överleva. Det fanns inte på kartan att jag kunde flytta hem igen, trots att jag och mina föräldrar blivit sams och vänner igen.
Eftersom jag inte hade något fast arbete som kunde garantera en tillräcklig inkomst, fick min mamma gå i borgen för mig hos ÖBO. Jag stod på kontraktet och hon var min back-up ifall något skulle skita sig och då skulle hon bli skyldig att betala mina kostnader. Vi vågade detta av ett par anledningar; 1. jag hade inga planer på att förlora mitt jobb, strunta i jobbet eller dylikt och 2. hon var bara uppbunden som Borgenär i 3 månader och dessa har nu gått.

Jag jobbade på som aldrig förr, sa inte nej till en enda chans att jobba. Jobbade trots att jag var sjuk för jag var livrädd att något skulle gå åt helvete.
I juni pajade min rygg.
I juli blev jag arbetslös.
Idag sitter jag utan någon aning om ifall jag får pengar från varken det ena eller andra stället.
Efter 6 veckors väntan på besked från Försäkringskassan får jag smällen; vi saknar uppgifter i din sjukskrivning.
Jag sitter alltså här och vet ingenting om hur den här mardrömmen ska sluta.
År 2008 som skulle bringa mig min 20-årsdag, mitt kliv ut i vuxenlivet, min nya start och mitt nya liv.
År 2008 har varit det värsta året i mitt liv och den här sommaren har täckt 80% av allt helvete det här året.
Jag sitter fortfarande med pajad rygg, kan inte till 100% vara till arbetsmarknadens förfogande hur gärna jag än vill.
Skulle min rygg vara bra, så skulle jag även ha ett jobb eftersom jag är välkommen tillbaka till Rent Hus om ett mirakel skulle ske.
Är det konstigt att jag snart börjar leta efter en affär där man kan köpa en ny rygg, bara för att rädda mitt liv.
Ja för jag anser att min svaga och förstörda rygg har förstört mitt liv.

Jag undrar när jag får börja leva mitt liv, planera för framtiden och faktiskt må bra...
Jag har gjort allt jag kan göra, jag har ringt alla nummer jag fått, sökt dom jobb jag känner att min rygg, i detta tillstånd, kan klara av.
Om något mer går åt helvete nu, så kommer jag inte orka mer. Då ger jag upp.
Jag balanserar på en tunn tråd mellan att inte ha en enda skuld till att få skulder upp över huvudet vilken sekund som helst och jag sitter där som 20-åring utan en enda möjlighet till en framtid. Åtminstone i minst 3 år framöver (då pricken är borta från Kronofogden efter jag betalat mina skulder).

Jag har klarat av att hålla huvudet över ytan hittills, inte låtit det här trycka ner mig totalt.
Men nu står jag vid kanten av en DJUP dal i denna berg-och-dalbana som är mitt liv och jag bävar inför den värsta depressionen i mitt liv. Och jag har haft många dalar.
Idag kom tårarna, ångesten och hopplösheten.
Jag kan inte säga annat än att just nu ser jag inget annat än kolsvart mörker när jag försöker se framåt.


Jag ska avsluta det mest deprimerade inlägg jag någonsin skrivit och säga godnatt.
Ska bara informera om att jag får hämta min katt på söndag och jag önskar jag kunde känna odelad glädje, men jag får bara ont i magen över vilken jävla dår-pippi min stackars katt kommer få till matte. Men jag ångrar inte mitt tilltag att skaffa katt, jag behöver någon att bry mig om nu när jag är påväg ner i en svacka.
Jag ska klara av att försörja min katt och mig om det så är det sista jag gör!
Ciao!