Fredag 7 januari 2011

Klockan är snart 5 och jag sitter i soffan, klarvaken.
Nu är det 6 dagar sedan jag lyckades somna ungefär samtidigt som Reine, ja det var natten mellan nyårsafton och nyårsdagen och förmodligen endast för att vi var vakna till runt 3-tiden.
Får hela tiden höra "njut av lugnet sålänge det varar, innan bebisen kommer, sen blir det inte mycket vila..." men jag får ju inte sova iallafall, så jag kunde lika gärna ha en bebis att umgås med på nätterna. En sak kan man väl se som positivt i att jag inte kan sova, jag har ju vant mig vid sömnlösa nätter och att vakna efter ett par timmars sömn och sen somna om igen efter någon timme.
Det vore bara skönt att ha något att göra när man ändå inte får sova, gosa med sitt barn till exempel.
Det är så många olika saker som händer på nätterna; det kryper och kittlar i benen och armarna, jag har ont i ryggen, det känns som om hela blygdbenet ska gå av när jag vänder mig i sängen... osv osv.
Men tankarna som virvlar runt i huvudet är väl det som håller mig vaken allra mest. Det handlar om bebisen, såklart, och allt runt omkring henne. Dagar, veckor, månader och timmar fladdrar omkring i skallen och min hjärna försöker räkna ut en genväg till förlossningen, det känns som jag varit gravid i en evighet och nu tycker jag det kan bli februari så hon är färdig och kan komma ut. Jag tror inte jag orkar bli större än såhär, jag kan inte resa mig upp ur soffan, kan inte vända mig i sängen eller resa mig ur sängen, jag kan inte gå normalt (känns som någon kört in en kniv i benet mellan benen på mig och stoppat in glasbitar), fötterna och ryggen värker konstant. Och jag bara gnäller, är trött på att höra mig själv klaga på allt och jag blir irriterad på att det bara är jag som har ont, medan Reine ligger och sover sedan 5 timmar tillbaka och inte har ont någonstans.
Jättelöjligt att ens tänka så, men det är fanimej orättvist att det är såhär. Det är ju jag som behöver energi och ork att klara en förlossning, jag måste ju också få sova. Jag orkar inte vara trött konstant och ändå sömnlös, jag kan inte sova på dagarna för då vaknar jag och mår jättekonstigt efteråt.
Nej, jag kommer väl somna om någon timme (runt 6) och vid 7-9 kommer katterna börja härja för att de vill ha mat och han som har sovit i 9 timmar kommer fortsätta sova djupt trots att katterna springer i ansiktet på oss och skriker, medan jag som precis har lyckats somna blir den som vaknar och får gå upp och ge dom mat. Sedan är det ju ingen idé att försöka somna om, nej för när dom har ätit börjar dom busa och då kan inte ens en död person sova.
Jag ska sluta gnälla nu, men det är bättre jag gnäller här än att jag tar död på mitt och Reines förhållande genom att vara en kinkig bitterfitta och bara klaga på honom hela tiden.
Nej, jag är redo att bli mamma nu och ha en anledning till att inte få sova på nätterna ;P
V.33  Nyårsafton  3/1-11
Tro mig, magen har blivit ännu större sen i måndags... :P

Vecka 34

Kroppen: Under slutet av graviditeten är det vanligt att värkarna ändrar sig en aning, ibland kan det kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter.
Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.

Barnet: Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.

Idag började jag packa BB-väskan, eftersom jag hoppas att det snart är dags. Det enda jag lagt ner är saker till Ronja, kläder och bebisfilt. Saker till mig och Reine kan jag inte lägga ner än, det är ju saker vi kanske behöver hemma fortfarande. Men det är härligt att ha kommit till det stadiet att man kan packa väskan utan att känna sig löjligt tidig. Sydde en snuttefilt till henne idag, av lappar som blev över när jag sydde lapptäcket och annat tyg som finns kvar. Nu börjar det bli fullt med saker i sängen som är till Ronja, jag har bestämt att vi ska ha lapptäcket och de andra filtarna i vår säng innan hon kommer, så det luktar mamma och pappa och hon kan känna sig trygg.
 
Nej, nu börjar jag känna mig trött och kanske ska försöka mig på att sova några timmar. Klockan är ju 5.50 och det är ungefär 20 timmar sedan jag gick upp, så om vi håller tummarna...
Vi går iallafall in och lägger oss nu, Ronja och jag.
Det tyckte hon var en bra idé, för nu blev det livat i magen :)

Ha det bra, godnatt och sovgott.
Ciao!